Bakom kindbenet, närmare bestämt. Det är en knöl som ibland svullnar upp och täpper igen bihålan. Då gör det konstant ont och jag blir yr.

Som nu, till exempel.

För ett antal år sedan utreddes saken av läkare som röntgade mitt huvud och stack upp lampor och tittmojänger i min ena näsborre.

“Polypös slemhinnesvullnad”, blev utlåtandet.

“Jaha”, sa jag. “Opererar man bort en sån, eller?”

“Normalt sett inte. De kommer ofta tillbaka igen. Vi avvaktar och ser vad som händer”, svarade dokton, som redan hade ena benet utanför rummet. Det var sista gången jag såg honom, och “polypösen” som vi skämtsamt brukar kalla den, har givit mig återkommande problem, men inte så svåra att jag orkat söka vård.

Förrän nu.

Jag tror det är dags för nån av lobotomi. Det lär inte bli värre, i alla fall.

…för nu ska vi ned på lite djupare vatten.

Jag var rätt trött när jag kom hem från bouppteckningen igår, och mäktade bara med en liten ytlig återgivning av kvällens begivenheter.

Det brukar i och för sig vara ganska ytligt här. Men nu läser jag vad min syrra skrivit. Och vad Peter skrivit. Och det river upp en massa bottenslam. Så nu bryter jag en gammal vana och blir lite mer personlig. Hoppas du inte misstycker.

Jag upplevde samma bisarra känslor som syster Ozzy igår kväll. Kanske känner jag vissa saker lite tydligare, för jag var fyra år äldre när vår pappa dog och allt ställdes på ända. Samtidigt vet jag att jag kunnat ta mig igenom vissa saker och lägga dem bakom mig.

Till exempel den paniska och irrationella skräcken som förföljde i många år efter att jag bildat familj.

Min farfar dog när barnen var små. Min pappa dog när barnen var små. Den statistiska risken för att jag skulle råka ut för samma sak borde vara mycket liten. Men den mänskliga hjärnan är inte så bra på att tänka så, och vill hellre se mönster i det som händer. Mönster som i hjärnan blir omöjliga att bryta, och utvecklas till mentala monster som tittar fram under sängen när man minst anar det.

När man får egna barn finns det en känsla som överskuggar allt annat: Jag ska skydda dem. Inget får hända dem. Det är mitt ansvar. I mitt fall har denna känsla besudlats av skräcken för att jag skulle ryckas bort och inte kunna finnas där för dem.

Jag har lagt det där bakom mig nu och lärt mig leva i nuet.

Men gårdagens händelser blev ett besök i dået. En glädje över att träffa människor som jag tycker mycket om, skam över att jag varit så dålig på att hålla kontakten. Människorna är intimt förknippade med min pappa, och då kommer den tillbaks, den där känslan som förföljde mig under hela min uppväxt: varför fick jag inte ha honom kvar?

Den känslan fanns alltid någonstans.

Som en ful matta på golvet i ett vackert rum.

Så länge jag höjer blicken, slipper jag se den. Behöver inte tänka på den. Men den finns alltid där ändå.

Och det gör han också.

Min pappa.

Idag har jag varit på mitt livs första bouppteckning. I Munkedal. Det var mycket trevligt, särskilt att träffa min farfars syster D, en snäll, gullig och rolig liten dam som jag träffade då och då under min barndom.

Också rätt intressant att notera att jag lever i en ankdamm. Av de övriga närvarande på bouppteckningen kände jag egentligen bara D samt min farbror och syrran. Men bland de andra visade det sig finnas ett familjeband till Magics klassföreståndare samt en person vars bror jobbade ihop med en person jag känner rätt väl. Rätt förvånande eftersom det är en bit mellan lilla Munkedal och byn där jag bor. Världen är liten, helt enkelt.

Resan till bouppteckningen inbegrep för övrigt en kulinarisk nära döden-upplevelse på Sammys Gatukök, precis vid infarten från E6:an in till Munkedal. Vi körde först förbi i tron att vi skulle kunna hitta något annat.

Det gjorde vi inte. Så vi körde tillbaka igen. Och möttes av en spenslig liten man med mosätarmustascher värdiga en riktig raggarkung – kanske var det Sammy själv? Jag slog till med baconmålet. En 150-grammare med ett lass bacon. Kände mig tvungen. Proteinnivån måste hållas uppe, särskilt när syrran köper halv special UTAN korv.

Baconmål, således.

Var det gott?

Säg så här: det var INTE nyckelhålsmärkt.