Det är Bea som undrar efter att ha läst detta inlägg. Och här kommer mitt svar: Jag har tre barn, men mina två äldsta är grabbar. Lilla Larsson är bara två och ett halvt och börjar redan pressas in i en rosa prinsessform.

Denna glass (jag har inte smakat den än, det bör kanske tilläggas) är tydligen gjord för sådana som henne. Och eftersom den heter som den heter, så kommer hennes brollor, 8 och 11, aldrig att prova den. Trots att de kanske egentligen tycker att den ser god eller åtminstone lite cool ut.

Så svaret är, Bea: Girlie, rosa, glitter, allt på en gång. Det blir too much.

Efter ett pass i spinning-salen och påföljande inköpsrunda på Willys, beger jag mig till Kandidaten för att hämta lite grejer till morgondagens fotbollsträning. Två av hans barn öppnar dörren, själv står han i hallen och pratar i telefon.

Det ser viktigt ut. Känns som jag stör.

Men Kandidaten har alltid tid för alla. Han ber personen i telefonen att vänta en minut, och förklarar för mig att han svarar på en marknadsundersökning, varefter han ger sig iväg för att hämta grejerna jag behöver.

Han är snart tillbaka, fullastad med ett nät med fotbollar och en kasse med västar, konor och andra viktiga attiraljer för en träning i knattefotboll. Tålmodigt svarande på en kanonad av frågor kryssar han fram mellan tre barn i hallen.

När han skall överräcka prylarna till mig, blir det lite krångligt. Det är lätt att trassla in sig i fotbollsnät, särskilt om man samtidigt måste svara på imbecilla frågor med tre barn cirklande runt benen.

“Vad sa du?”, säger Kandidaten till marknadsundersökningstelefonen, medan han med en hand – och viss möda – tråcklar över fotbollsrekvisitan till mig. “Vilka halstabletter jag kommer ihåg? Eh, vänta lite.” Tråckel, tråckel. Jag mimar “Vi syns” och befriar honom från bördan, medan jag tänker nåt styggt om intrång i folks privatliv. Jag måste tipsa Kandidaten om Nix-Telefon.