Minnesgoda bloggläsare känner väl till att jag har en last i livet: Kexchoklad. Det går perioder när jag försöker stå emot, men just nu är ingen sådan period. Igår klämde jag i mig tre stycken och för att försvara detta frosseri vill jag nu göra gällande att det helt och hållet handlat om journalistisk verksamhet. Research, helt enkelt.

Jag har nämligen en längre tid upplevt att Kexchoklad och Kexchoklad inte är samma sak. Det beror på var den köps. Ica Kvantum i byn där jag bor har sålt svinbilliga Kexchoklad i evigheter. Så även igår: fyra för 18, vad sägs om det?

Men de fyra för 18 håller inte riktigt toppkvalitet. En närmare granskning visar att de alla drabbats av så kallad bloom, vilket innebär att chokladen på vissa ställen fått en gråvit beläggning på ytan. Det är mjölkproteiner som vandrar upp till ytan och det kan exempelvis bero på att de förvarats aningen för varmt.

Helt ofarligt, det är alla experter ense om. Men påverkar det smaken? Detta är ju rätt viktigt, eftersom det trots allt handlar om en utpräglad njutningsprodukt. För att få svar på frågan blev jag tvungen att inhandla ytterligare en Kexchoklad, denna gång i kiosken mitt emot Systembolaget, och avprova även denna enligt konstens alla regler.

Tough job, but somebody’s gotta do it.

Mitt svar är obetingat ja: den bloomade Kexchokladen har mist en betydande del av sin frasighet och blivit mjuk och tråkig. Den från kiosken är fast i konsistensen; frasig, fräsch och formidabel. Men kostar en tia.

Man får vad man betalar för, således.

Nostalgi

Och nu när vi ändå är inne på Kexchoklad måste jag få rulla mig i lite nostalgi: Minns ni forna tiders Kexchoklad? En omständig förpackning med ett omslagspapper och innanför det ett omslag av stanniol som var tämligen besvärligt att få bort. Samtidigt var det väldigt viktigt att få bort metallhöljet, för om en liten flisa dröjde sig kvar hittade den obarmhärtigt fram till en lagad tand (i mitt fall en kindtand i högra överkäken – åh, jag minns det så tydligt) med en fullständigt outhärdlig smärta som följd.

Detta var en orsak till att jag i min ungdom var en ganska blygsam kexchokladkonsument. Idag är förpackningen en totalplastig sak helt utan risker av detta slag, vilket fått min förbrukning att explodera.

Men idag blir det ingen, jag brände ju en veckas kvot igår. Nej, nu är det dags för en djupdykning i nästa viktiga journalistiska uppgift: Ahlgrens Bilar – vilken färg smakar bäst? Detta kommer att kräva omfattande studier, det känner jag på mig.