Jag skulle vilja säga upp mig. Min chef har lassat på mig helt sinnesjukt mycket jobb just nu, och jag håller på att få spader. Det tar aldrig slut! De flesta av de riktigt viktiga sakerna hinner jag inte ens börja med – först måste alla bränder släckas.
Det finns bara ett problem. Det är ju jag som är chefen. Allt är mitt eget fel.
Här tänkte jag först skalda ihop en schizofren dialog där jag hotar med att ge mig själv sparken. Men jag är lite rädd för att jag ska bussa facket på mig, så jag struntar i det.
Istället tänker jag så här: vad är alternativet? Upp klockan sex varje morgon, vackla in i duschen, lämna på dagis, pendla till staden, stressa, fjäska, springa, krångla, bråk, konflikter, kaffevecka, hämta på dagis…
Nä.
Jag stannar kvar ett tag till. Men nästa löneförhandling – den blir stenhård.
Ska försöka klämma så mycket som möjligt av denna ikväll. Tänkte nämligen skriva en recension till tidningen jag ska redigera imorgon…