Min älskade IT-mamma är inne och tassar på mina domäner. Matblogg, minsann! Eller är det bara lite gammalt hederligt skryt? Döm själva.

Visst är det tröttsamt med föräldrar som oavbrutet skryter som sina duktiga barn? Jag vet, och därför tänkte jag trötta ut dig med precis detta: skryt. Repris-skryt dessutom, om min elvaårige son Magic som bakar och står i. Denna gång med bild på vaniljhornen han bakade häromdagen. Samt IT-mammans förklaring av termen Ica-krökar som myntats av morfar:

ICA-krökar kom av att de såg ut som C:et i ICA. (Och som alla andra C) Kommer ihåg att morfar var noga med att man böjde C:na åt rätt håll. Jag undrade länge hur man skulle veta vilket som var rätt håll, innan jag kom på att det var ett av alla hans skämt.

På hemväg efter gårdagens spinningpass kände jag tydligt att det inte var läge att börja laga mat. Alltså behövde föda införskaffas. Lägligt nog passerade jag precis McDonald’s (eller Doddes, som Xtian brukar kalla det) och svängde in.

Min vana trogen beställde jag den rätt som utropades som “Nyhet” på menyn, i detta fall en Quinoa-sallad. Jorå, jag tar mitt uppdrag på allvar och försöker prova så många nya saker som möjligt. Men svaret blev, som så ofta hos denna kedja på senare tid:

“Vi hår tövärr itte den idå, men vi hår couscous-salladen”, sprakade högtalaren i den röda stolpen där man gör sin beställning. Välkommen till Västkusten, typ. Jag muttrade okej (couscous-salladen är faktiskt helt OK, men inte ny) och körde fram till luckan för att betala.

Det gick rasande fort, eftersom två tjejer trängdes i det lilla båset, samtidigt som de tjattrade bekymrat över kunden i bilen bakom.

“Han e dansk, jå fattar itte vå han säjjär. Han vill hå nått meer. Jå så te han å kåmma fram te löckan”, säger den ena tjejen.

“Jåjå, jå ska snacka me han. Om man itte fattar, så få man la tå de på ängälska”, svarar den andra.

Prova ängälskan på en gång, tänker jag, och rullar vidare till nästa lucka.

Och plötsligt händer det…

Jag får maten nästan PÅ EN GÅNG! Blir både häpen och överrumplad, eftersom man vant sig vid att fast food numera betyder att man ska fasta en kvart medan man väntar på maten (ett skämt jag snott från en annan kund i en sniglande kö på dåvarande Clock i Varberg).

Jag tittar in genom luckan och får nästa överraskning. Kassan har tejpats igen. Inga kunder, tack! Fast när jag kört några meter till ser jag genom fönstret att hela restaurangen är tom. Två byggjobbare grejar med något, medan bord, stolar och allt annat staplats upp på uteserveringen. Något är på gång. Spännande. Eller kanske inte.

Man kan ju bara hoppas att de håller tempot i McDrive. Jag handlar sällan på Doddes, men när jag gör det så är det nästan alltid drive in. Faktum är att jag är rätt tveksam om jag nånsin varit inne i själva restaurangen i byn där jag bor. Jag vet inte. Men en sak vet jag: Jag har aldrig fått matn så snabbt som nu.