Månaden är ung. Därför kan man drista sig att orka ta en titt på vilka sökfraser som använts för att hitta till denna blogg. Mitt webbhotell delar upp statistiken månadsvis, och kollar man i slutet på månaden så är det hundratals. Men nu så här i början är det överskådligt. Och kul.

Här kommer några guldkorn:

ryanair lägga till väska (Been there, did that)

vart ligger ryanair (I f**cking Åmål, kanske?)

emily strange skolväskor (Eh…)

konvertera vhs till digitalt format (Jag vet! Jag har inte hunnit, bara.)

smörolja annika (Ooops. Jag tror vi får bryta här.)

…men jag blir mer och mer rasande när jag tänker på Metros listiga upplägg i den nya bloggsatsningen. Och hittills har ingen av de stora nyhetssajterna fattat att Metro skaffar sig tillgång till massor material för en liten bit av de annonspengar man drar in från bloggarna.

Material som de kan använda för att fylla delar av sin tidning, eller till och med sälja vidare till andra tidningar. Allt upphovsmannen får är tre öre per sidvisning. Det är så nära ett rån man kan komma.

Så, nu fick jag sagt det också. Back to work.

För de av er som inte kände till det, kan jag avslöja att jag är egen företagare. En kallhamrad kapitalist (nja) som tänker rätt mycket på hur man kan tjäna pengar på olika sätt. Den här bloggen startade jag till exempel med det uttalade syftet att tjäna mer pengar. Dels för att locka nya abonnenter till min nyhetstjänst Foodwire, och dels för att jag tror att det finns en vss potential till annonsförsäljning på bloggar som den här.

Och nu läser jag om Metrobloggen. Metro, som verkligen är ett kallhamrat kapitalistföretag, har startat ett bloggverktyg där bloggare kan tjäna en slant på sitt skrivande. En rätt liten slant, såvida man inte har väldigt många besökare. Men ändå.

Så nu är frågan: Ska jag flytta min blogg? Från salt.se till metrobloggen.se/salt? Och tjäna pengar? Är det en fälla?

Jo, faktiskt. Inte bara en fälla, utan flera.

Dels det här med hur pengarna sköts. De betalas ut genom ett betalkort som jag får som privatperson. Inte mitt företag. Ett betalkort från Banque Invik, ett bolag som ingår i samma företagssfär som Metro, och som bloggaren nu blir tvångsansluten till som kund. En kortfälla, helt enkelt.

Det dras 30 procent skatt från de pengar man tjänar. Om man skulle råka (liksom jag och ganska många andra) ha en såpass god inkomst att man har en marginalskatt på 50 procent, då blir Metrobloggen en kvarskattefälla.

Och sist, den stora haken: Metro förbehåller sig upphovsrätten till det jag skriver. De kan exempelvis publicera det i sin tidning utan att be mig om lov. Många tycker säkert det är helt ok, till och med häftigt och kul, att få sin text publicerad i tidningen. Men jag är journalist till yrket och kan inte acceptera att ge bort rätten till det jag skriver. Tvärtom, jag tycker det är på gränsen till brottsligt när Metro plitar in ett sådant förbehåll, som man gömmer bakom en liten kryssruta med texten “Jag har läst och godkänt villkoren.” Det är en rättighetsfälla, som Metro gillrat för att kunna fylla sin tidning med nytt och spännande material som man får snorbilligt – åtminstone i jämförelse med om man betalt en professionell journalist för att skriva.

Tyvärr Metro, jag köper inte detta.

Men varför finns det då en blogg som heter metrobloggen.se/salt? Där någon som heter Stellan skrivit ett inlägg? Jo, för att Stellan är en kallhamrad kapitalist som vill skydda sitt varumärke. Och dessutom är han lite nyfiken på hur länge bloggen får finnas kvar. Särskilt med tanke på det här inlägget…