All posts by Stellan

Att gå på VC

Ja, vårdcentralen menar jag förstås.

Det är alltid med viss spänning man träder in där för att frottera sig med ett samlat tvärsnitt av den nuvarande sjukdomsbilden i kommunens södra del. Vad ska man stöta på idag?

Det verkade rätt coolt, tyckte jag först. Mest gamlingar och de verkar gå dit regelbundet för att diskutera eventuella justeringar i medicinering och annat. Ibland utan att vara särskilt sjuka alls.

Så plötsligt hör jag det. Från toaletten, rakt bakom mig, där jag står och väntar i kön för att anmäla Legolas ankomst.

Det omisskännliga ljudet av en våldsam kräkning, som följs av den där ebramliga skrällande hostningen.

Jag blir iskall.

Jag behärskar min omedelbara impuls att ta Legolas under armen (han börjar bli lite stor för det, förresten) och rusa dårifrån. Istället inväntar jag min tur. Under tiden hör jag en pappas mumlande röst, följd av barnets gråtblandade förtvivlan:

“Men jag klarar inte det!”

Sekunder senare är vårt ärende avklarat och vi marscherar mycket raskt genom korridoren, svänger höger och höger igen. Bort, bort, bort från det stackars barnet, den stackars pappan och eventuella virus och baciller de kunnat dela med sig av.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: varför kommer de hit? Det kanske finns ett alldeles utmärkt skäl. Hoppas det, annars hade alla mått mycket bättre av att de stannat hemma. Nuförtiden finns det utmärkt service att få via telefon, och det systemet lämpar sig särskilt väl när det handlar om diverse kräk- och fläksjukor.

Legolas genomlider sitt allergitest som den mycket duktiga pojke han är. Resonerar förnuftigt med sköterskan och efter en kvart är allt klart. Han är grön och oallergisk, och därmed kvarstår mysteriet med hans konstiga utslag.

“Ni kan gå ut till höger”, säger sköterskan. Hon anar inte hur tacksam jag är över att slippa gå tillbaka åt det andra hållet. Förbi ni-vet-vad, som kanske var helt ofarligt, men ändå.

När vi ska gå ut till parkeringen rycker jag med mig Legolas in på handikapptoaletten. Vi tvättar händerna noga, och han frågar varför det är så viktigt att man ska tvätta just händerna.

“Det är det viktigaste”, säger jag. “Eftersom man tar i en massa handtag och räcken och sånt, där alla andra också tar. Sedan kanske man äter en smörgås, och…”

“Ja, och den håller man ju inte med fötterna precis”, avbryter han.

Min kloka pojke. Han har fattat precis.

En dyster dag

Dagens utfärd till Västergötland är avklarad. och det är väl det bästa – att den är avklarad.

Vi gav oss iväg strax efter tio. Själv hade jag beväpnat mig med en hög av två veckors oöppnad post och tillbringade därför större delen av ditresan i baksätet, svagt illamående, sprättandes kuvert och bläddrandes i papper.

I Skövde hade jag gått igenom högen. Två timmar efter avfärd. Lunchdags, men utanför bilrutan var allt bara en gråmulen, novembersur söndageftermiddag. Totalkänslan var ganska beige.

Och känslan av att komma in i huset var ekande tom. Personen som bodde där var så varm, omtänksam, klok, finurlig och full av humor. Nu är det bara tomt. Och dystert.

Jag hade lovat att köra hem, men vi hade nog inte hunnit mer än tio minuter förrän det började klippa i mina ögonlock. Hela vägen väntade jag på att piggna till, men när det var en halvtimma kvar hem vågade jag inte köra längre. IT-mamman fick ta över, jag satte mig i baksätet.

Tio minuter senare vaknade jag med ett ryck av IT-mammans röst från framsätet:

“Sover du?”

Det har sannerligen varit en underlig dag.