Jag började skriva en kommentar på Lottens blogg, eftersom hon idag skriver om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen namn som slutar på -y. Dessa namn har en stor betydelse i mitt liv, och nu ska jag förklara varför.

Lotten får ursäkta att det inte blev någon kommentar – den kommer här istället:

Min morfar Harry införde traditionen och gav sina söner namnen Ronny och Jimmy. Som i sin tur gav sina söner namnen Tony och Sonny.

Min mor gifte sig med Conny, men var i övrigt måttligt förtjust i y-namn. Så när hon for för att sätta mig till världen var det redan bestämt: Joakim skulle jag heta. Det hade hon och Conny bestämt.

Väl framme på Kungälvs lasarett visade det sig att det fanns inte mindre än tre andra gossebarn på BB-avdelningen som alla fått namnet Joakim.

Detta gick ju inte, insåg mina föräldrar. Pappa Conny var en handlingens namn och slog på måfå upp en sida i telefonkatalogen och satte fingret på ett namn.

Stellan.

Päronen kände någon trevlig person som hade detta tämligen ovanliga namn, och så fick det bli.

Men ödet ville ändå att jag skulle ha ett -y på slutet. Därför försåg mer eller mindre välmenta vänner mig med smeknamnet Stanley. Det satte sig så till den milda grad att jag under min svensexa tvingades spela huvudrollen i rockdokumentären om Stanley and the Wrecked Cars.

Så nu vet ni det: mitt namn är Stanley. Och mina söner heter inte alls Magic och Legolas, utan något helt annat. Dock utan -y på slutet. De heter inte ens Glenn, faktiskt, trots att vi inte har mer än några mil te Jôtet…