Alex Schulman har vaknat till liv och bloggar från nobelfesten. Eller gör han det? Sista inlägget var efter förrätten, och när jag försöker uppdatera händer detta:
Alex? ALEX!
Han kan väl inte ha däckat redan? Visserligen skrev han ju att han glömt köpa strumpor, och var tvungen att gå i ett par svettiga fotbollsstrumpor, men klockan är ju bara åtta.
Jaja. Egentligen tycker jag faktiskt att Nobelfesten verkar pisstråkig. Om jag skulle bli bjuden (sluta garva!) så skulle jag tveka länge. Skrytfaktorn är visserligen lika hög som en iller på speed, men hur står man ut? Alla dessa tal, alla dessa högdragna människor.
Nu är det filmtajm! Min egen son, elvaårige Magic, har själv knåpat ihop en egen musikvideo till Weird Al Yankovics parodi på Back Street Boys-låten “I want it that way.”
Det kan vara lite jobbigt med folk som skryter om sina barn, men ni får bita ihop. För jag är stolt som en tupp. Han har klurat ut alltihop själv! Jag gav honom lite hjälp med att ladda upp filmen på YouTube, men det är också det enda.
