Skrev häromdagen att jag känner mig kluven till Facebook. Främsta irritationsmomentet är att Fejsburken verkar multiplicera sånt som jag retat mig på i flera år redan.
Trams, helt enkelt.
Det låter så himla gubbigt när man skriver så, men jag tror att det finns en stor skiljelinje mellan oss som arbetar med och på nätet och den stora majoriteten som använder Internet som ett tidsfördriv.
När man jobbar framför sin dator kan tillvaron förgyllas rejält av glada tillrop från en relativt okänd person, en skojig liten filmsnutt om en blåst amerikansk brud i ett frågesportprogram eller en bild av en gullig katt i en dråplig situation. Det kan förvandla en usel dag till något riktigt bra.
Men när de föryllande inslagen börjar välla in, förvandlas de till irritationsmoment. Det händer mig ibland (rätt sällan, i ärlighetens namn), och då blir jag såpass irriterad att jag inte kan skriva något vettigt här.
“Meh! Det är ju bara att klicka på ignore”, säger du.
Helt rätt, och jag klickar på ignore. Nu finns det ju dessutom bra saker med Facebook, och därför är jag kvar.
Jag pratar om status. Vad gör min lilla skara av friends just nu? Det är alltid roligt att kolla, och varje gång jag tittar så önskar jag att jag hade fler fejsburk-kompisar. Men fler fejsburk-kompisar är lika med fler vampyrbett, racingtävlingar och frågesporter.
Som jag i och för sig gillar.
När jag har tid.
Som jag aldrig har.
Min status på Facebook är för närvarande “dricker kaffe framför brasan.” Det tycker jag är skitkul, eftersom det är helt sant. Visst låter det mysigt? Att jag samtidigt jobbar som en galärslav, och att brasan är bakom min rygg här på kontoret, det vet ju inte ni…
Deras utveckling har dock vissa likheter: från gatukök i Norrland till rikstäckande kedja.