Jag känner ett tilltagande missnöje med min vikt och kondition. Dessutom tycker jag det är askul att träna.

Det är ju perfekt – träna på då! Då lär du ju gå ner i vikt och få bättre kondition – samtidigt som du har askul.

Mm, precis. Om det inte vore för att det är i princip helt omöjligt att yxa in en liten lucka i tillvaron för att hinna med. Idag hade jag dock planerat ett pass. Det kräver rigorösa förberedelser, främst i form av att en viss mängd jobb måste vara gjort innan jag åker till gymmet. Idag hade jag dessutom skickat med Legolas en nyckel till skolan så att han kan komma in om han hinner hem innan jag är tillbaka.

Den nyckeln kommer inte att behövas. I’m here, baby.

Anledningen till att min plan sprack denna gången var en leverans med DHL. Jag blev så glad när killen kom i tid, så att jag skulle kunna ge mig iväg. Men när jag fått leveransen, skrivit på fraktsedeln och precis hunnit sätta mig vid datorn, så var DHL-killen på dörren igen. Han har för övrigt ett fruktansvärt irriterande sätt att ringa på klockan samtidigt som han bankar på dörren allt han orkar. När jag öppnar dörren, tittar han stressat på mig.

“Asså, min bil. Den läcker som f-n, det är kylarvätska eller nåt. Kommer från en slang under motorn. Har du eltejp eller nåt?”

Eltejp?

Ojoj.

Den här killen behöver hjälp.

Om jag inte assisterar honom, kommer han att bli kvar här hela dagen. Och han har ställt sig som ett riktigt ufo, tvärs över hela infarten. Om han inte kommer sig härifrån, blir det inget gym. Jag kommer inte ut med min bil.

Så jag försöker hjälpa honom. Hämtar buntband, så att han ska kunna få fast slangen provisoriskt och ta sig härifrån. Hämtar vatten, så att han ska kunna fylla på systemet.

Han ligger där under bilen, pillar, drar och svär om vartannat.

“Asså, har du ingen tejp?”, gnäller han irriterat efter att ha dragit, petat och stånkat en bra stund.

“Men du kan inte tejpa där. Slangen är ju genomblöt, det kommer inte att fästa”, försöker jag förklara. Han tar fler buntband och fortsätter meka och grymta, dock utan att få ordning på det hela. Till slut ställer jag grejerna på infarten och säger:

“Du, jag ställer grejerna här. Du kan väl ställa det på trappen när du är klar.”

Han tittar förvånat fram under bilen, och plötsligt kanske han inser att jag inte är Kronblom utan en hårt arbetande egenföretagare som just blivit blåst på en surt förvärvad halvtimme.

Och ett välbehövligt träningspass.

Bonusinformation: Jag har visserligen en pampig bro inom synhåll, men tyvärr inte Golden Gate. Bilden är lånad från DHL:s pressarkiv.