Inledde dagen med att cykla ned till bryggan för årsmöte i vår lilla villaägarförening, vars främsta syfte är att hålla badplatsen (bryggan, alltså) i ordning. 

Mitt syfte för att närvara på årsmötet berörde jag i förra inlägget. Vi snackar alltså fiber igen. 

När mötet var slut hade jag fått styrelsens förtroende att gå vidare med fiberprojektet, och som en bonus (?) hade jag blivit styrelsesuppleant. Någon sådan fanns inte, och som den paragrafridande folkrörelsemänniska (hehe, det där var nog roligast idag) så kunde jag inte låta bli att påpeka detta. MIn idiot. Eftersom jag var den enda närvarande förutom styrelsen, så fick jag vackert åta mig uppdraget. Nu är det bara att hoppas att inte någon i styrelsen blir indisponibel. 

Årsmötet följdes, som brukligt är i vår förening, av lite styrkelyft i den högre skolan. Våra aptunga badstegar skulle upp, och vi klarade det denna gången också. 

Sedan fick jag hasta hem igen, slänga i mig lite mat och sedan slänga mig iväg till en liten miniturnering på fotbollsklubben. På vägen dit fick jag lokalisera Mangamamman, som var i besittning av nycklarna till omklädningsrum och förråd. Jag hittade henne utanför Ica. 

Väl framme på fotbollsklubben visade det sig att våra två domare bara var en. Så jag fick snabbt ikläda mig rollen som fotbollsdomare. 

Nästa problem: ingen visselpipa. Kändes inte så trovärdigt. Som tur var fick jag efter flitigt sökande låna en av ledaren i ett av de gästande lagen. 

(För övrigt visade det sig att en av papporna i ett gästande lag var min käre gamle vän Frasse Skalk. Otroligt kul att se honom, även om han nyligen gått in i den berömda väggen – egen företagare – och var lite låg över detta.)

Sedan vidtog flitigt pipblåsande i två timmar. Därefter mera nyckelstrul (tänk er ett fotbollslag med 40 spelare, åtta ledare – och en nyckel!) och diverse annat strul, varefter man kastar sig i bilen, hem och byter kläder, kokar en kopp kaffe som man tar med sig i bilen, i vilken man återigen kastat sig för att hämta Magic och hans kompisar som varit på basketdomarkurs i Trollhättan. 

Brum brum. 

Väl hemma igen möts jag av en vattenläcka på toaletten i källaren samt en familj som är ungefär lika vrålhungrig som jag själv. Torka torka, laga mat, äta mat och…

…nu orkar jag faktiskt inte mer. Så jag tänker säcka ihop framför Svensson, Svensson. Det är nämligen det som bjuds när familjen bestämmer.

Ett halvhjärtat stenkast härifrån byggs ett sprillans nytt område med radhus. Av en ren slump fick jag höra att en av kåkarna precis intill byggområdet har fått ansluta sig till Telias fibernät. Informationen kom via min granne, Mr. Racing, som liksom jag arbetar en del hemifrån och är starkt beroende av en stabil bredbandsuppkoppling med hygglig kapacitet. 

Jag har inte kunnat släppa det där. 100 mbit/s, liksom. Idag har vi åtta, vilket är max vad nätet kan ge. Och i realiteten pratar vi snarare om fem, kanske uppemot sex om man har riktigt flyt. 

Så häromdagen skred jag till verket. Gick in på Telias hemsida och snokade lite, hittade ett formulär och skickade iväg en ganska vagt formulerad fråga, utan några större förhoppningar. 

Men igår ringde det i min telefon, och det var en effektiv dam från Telia i Malmö som undrade vad det handlade om mer exakt. Ett litet hopp tändes, men det slocknade rätt snart när hon började prata om att detta egentligen inte var hennes område, men att hon skulle försöka få fatt i någon som kunde hjälpa mig. 

Döm om min förvåning när jag idag – en dag senare – blir kontaktad igen, denna gång av en görtrevlig kvinna från Telia i Karlstad. Visserligen fick jag dra hela storyn en gång till, men Karlstadkvinnan gav raka besked och kunde svara på alla mina frågor.

Så nu ska jag ringa Arkitekten så fort han kommer hem. Han är ordförande i föreningen vi har i vårt villaområde, och imorgon är det årsmöte. Nu ska vi ragga nya kunder åt Telia!

Wow. 

Can’t believe I just said that.

…om bananer. Man kan ju tro att detta är en ren bananblogg. Men så är det inte, och nu presenterar jag dessutom en nyhet om bananen som ska bort. Jag pratar om bananen här intill, förstås.

Nån som minns? Kalles randiga med banan. Det var ett fasligt liv om den när den lanserades för ganska exakt ett år sedan. Det var både ramaskrin och nyfikna röster som hördes, och kanske var det precis vad Abba Seafood, som tillverkar Kalles, hade tänkt sig. 

Nu plockas nämligen färskosten med bananpurén bort, och företaget medger för branschtidningen att bananosten står för en “försvinnande liten” del av försäljningen. 

Så nu vet du det. Om du mot förmodan skulle vara en fanatisk anhängare av Kalles randiga med banan, en bananostfundamentalist, sår är mitt tips att det är läge att tömma butikens lager. Annars kan du snart bli utan. 

Själv konstaterar jag krasst att alltihop förmodligen bara var en ploj frän början. En PR-kupp med syftet att föryngra varumärket Kalles. Och det tror jag man har lyckats med, särskilt i kombination med den fiffiga reklamen på temat “Tänk på ett pålägg…”

Bra, då har vi rett ut den saken. Och jag kan återgå till att kravla runt på golvet och pilla med kablar – allt för att åter sparka liv i mitt sömndruckna bredband.