Jag vill inte fastna i Idolträsket igen, så i år har jag medvetet bojkottat och förtigit programmet. 

Tills igår. När jag kom upp från källaren en kvart över åtta, hade IT-mamman, Magic och Legolas bänkat sig. Jag, som fortfarande är lite sjuk och ynklig, orkade inte stå emot utan satte mig framför dumburken jag med. Jag vill bara inte ryckas med i denna tidskonsumerande cirkus, och under en rätt lång stund kände jag mig helt likgiltig inför det som utspelades där i rutan. 

Antingen sjöngs det falskt så det kröp i skinnet, eller så var det så smörpoppigt så det kröp i skinnet för det. Sedan kom en bra låt (Rainbows gamla klassiker I surrender) som framfördes på ett tämligen alldagligt sätt. 

Jaja, tänkte jag. Det här behöver man inte se igen. Tur. 

Men då… 

…kliver det upp en kille som lika gärna skulle kunna varit en av Magics spinkigaste klasskompisar. Han ser så otroligt späd ut – jag blir rädd att han ska gå sönder. Och han sjunger. Shit, vad han sjunger. Han kravlar ut ur rutan, han står i mitt vardagsrum och åmar sig kring mickstativet. Han är Janis Joplin och David Bowie, rolled into one. Spröd kraft och musikalitet. 

Både IT-mamman och jag hyssjar strängt åt killarna som babblar om något online-spel. Jag tror hon är nästan lika trollbunden som jag. Magic muttrar något om att killen i rutan är 16 år. 

Och jag vet. 

Nu är jag fast igen. Och allt är Johan Palms fel.