Lilla Larsson börjar bli rätt tung. IT-mammans cykel är lite seg, och dessutom behöver däcken pumpas. Men imorse hann jag inte leta fram den braiga pumpen, så det var bara att pinna i väg ändå.

Trots dessa urusla förutsättningar (jaja) så lyckades jag ta mig hela vägen till dagis och hem. Utan att gå av cykeln. Lite stolt, eftersom dagisrutten flera jobbiga backar, varav en som är riktigt lång.

När jag rullat hemåt längs Hakefjorden och kommer in i villaområdet där jag bor, ser jag två stora affischer som är uppsatta på lyktstolpar vid vägen. Nu har jag ju inte gått av cykeln på hela vägen, och kan följaktligen inte stanna och plåta, men jag hittade en liknande på nätet:

På skyltarna i vårt område står det “14-åringar” och sedan ett telefonnummer på sista raden, men budskapet är ju – i allt väsentligt – detsamma.

Jag har också varit 14. Och 13. Gjorde min alkoholdebut nånstans där, och borde förstås inse att läget knappast förbättras. Jag tillbringar ju mycket av min arbetstid med att skriva om exempelvis alkoholsmuggling och -konsumtion.

Ändå blir jag chockad.

Och det är kanske mest för att området där vi bor är tydligt avgränsat, och för att jag känner väldigt många av de som bor här.

Vem?

Det är min första tanke. Min andra tanke handlar om Magic. Han är tolv, och då förstår ni vad jag tänker. Förr eller senare kommer han antagligen att konfronteras med detta.

Jag har en ganska tydlig strategi när det gäller mina barn och alkohol. Den kan sammanfattas i ett ord: avdramatisering. Min filosofi är att om barnen lär sig att alkohol är något vuxna dricker ibland, precis som kaffe, så tar man bort en del av lockelsen.

De rosa plakaten passar illa med min strategi, men jag är ändå glad att polisen (eller nån annan) satt upp dem. Kanske blir jag och mina grannar mer vaksamma – vi kanske förvandlas till ett gäng spritspioner allihop.

Men mest av allt: den eller de som kränger smuggelspånk hemma i garaget kanske blir lite nervösa. De kanske till och med lägger av. För de passar inte heller in i min strategi.