…lägga mig och sova en stund.
Att gå ut och springa en halvmil halv tio på kvällen är inte smart, men ibland känner man att man måste. Sedan ligger man där, och endorfilurerna springer New York Marathon i blodomloppet.
När man med milt våld tvingat sig att somna framåt tvåsnåret, vaknar Lilla Larsson. Sedan ligger man där igen.
Fast det var nästan värt det ändå, för när jag kom över krönet på apjobbiga backen, bredde hela Hakefjorden ut sig framför mig i den ljumma kvällen.
Himlen brann och det var så vackert att jag fick lust att sträcka armarna i luften fast jag hade halva loppet kvar.
Grymt kul att du lyckades ge dig ut med löparskorna! Bra jobbat!
En annan grej: Det vore bra om du kunde lägga till någon form av “timestamp” i dina inlägg… så man tex vet när du skulle vilja gå och lägga dig och sova en stund.
Hear, hear, jag vill också ha timestamp!
Ett absurt tips för att stå ut med nattvandrare som vill diskutera mitt i ens egen sömn: sätt på en bandspelare och njut dagen efter.
Hm, det har jag inte ens tänkt på, var helt säker på att det redan fanns. Och det finns ju en tidmarkering i kommentarerna…
Det får jag ta tag i när jag får en stund över.
Hej du! Vilken jättefin skildring av flowet och känslan i en riktigt skön löprunda! Jag blir sugen på att börja igen … Ett tag till ska jag ligga lågt tills jag märker att jag är så frisk som jag tror att jag är, men nu kan jag knappt bärga mig längre tills jag kan komma igång med träningen på allvar.
Åh Hakefjorden…
Du kanske skulle börja kajaka istället?
Det hade varit mumma, Jessika. Men det är lite för projektbetonat för mig – det måste gå smidigt.
Fast jag ska faktiskt ut och paddla i helgen.