Jag märker vissa tendenser till imperiebyggande hos Legolas. Han körde igång tidigt och var först på hela skolan att ta med sig kulor. Kompisarna sken upp och sa att de skulle också ta med sig kulor nästa dag, men sen glömde de.

Det snöade, och det blev påsk, och det snöade igen. Varje dag kånkade han oförtrutet med sig sin kulpåse, tills det plötsligt lossnade en dag.

Säsongen var igång.

Sedan dess har hans ryggsäck blivit allt tyngre. Visst, han fick en påse i namnsdagspresent, men häromdagen vägde vi den: den vägde sju kilo, och jag vågar nog säga att drygt sex av de kilona är kulor.

Eftersom jag själv minns hur ledsen han varit i yngre år efter att ha förlorat allt han hade, så är jag på honom ofta: “Du är väl schysst mot de yngre?” Jodå, det lovar han.

De spelar inte bara kula i skolan, utan också på lekplatsen härhemma. Och igår eftermiddag kom han hem, glad i hågen. Jag frågade hur det gått, och då konstaterade han nonchalant att han vunnit en 40:a av en av grannkillarna.

(Bonusinformation: Siffran beskriver hur stor kulan är, samt hur många steg ifrån man ska stå när man kastar på den. En 40:a är stor, men inte gigantisk.)

“En 40:a? Men då fick du väl stå jättelångt ifrån och kasta?”

“Jo, fast lekplatsen räcker typ inte. Så det blev bara 25 steg.”

Slug är han också, den rackarn. Nu var detta en äldre kille, så de var nog överens ändå. Och att träffa från 25 steg är faktiskt inte kattskit det heller.

Jag börjar nästan tro att han har talang.

Undrar om man kan bli proffs på kulspel?