När jag gick upp imorse var det 19 minus. Solen skiner och det gnistrar i snön.

Underbart.

Och lite jobbigt, eftersom det krävs kläder efter väder. Och eftersom 19 minus i fjällen klockan sju på något konstigt vis blir minus fyra fram på dagen. Varmt och svetten rinner, fast ändå är det kallt. Mysko.

Sedan är det alltid lite projektbetonat att ta sig från A till B i backen. Nästan helt autentisk telefonkonversation (Jag står i liften och när det ringer gastar jag i telefonen):

“JadetärStellan, väntajagskabarataavmighjälmen.” (Tar av hjälmen.)

“Hallå!”

“Hallåvaredu?”

“Ja, längstnerinånbacke, vetintevaddenheter. Varedu?”

“Lekplatsen.”

“Varedendå?”

“Ovanförpulkabacken.”

“Vickenlekplats?”

“Duvetovanför barnbacken.”

“Åkej. Dåmåsteviåkahelavägenupp.”

osv…

Varpå jag försöker informera Legolas, som hänger på knappen framför, om att han inte ska HOPPA AAAAAV!

Varpå Legolas hoppar av.

Och så får vi åka ned hela backen och ställa oss i en liftkö som är tre kilometer, till en lift som står helt still.

Och så vidare. Strulstrulstrul hela tiden.

Ändå känner jag mig överlycklig. Konstigt.