Min kollega Jonathan skrev en notis i vårt nyhetsbrev igår om Coops senaste medlemspanel. Interesting stuff, tycker jag, eftersom undersökningen visar att 66 procent av de som svarat i panelen säger att det ‘fortfarande’ är mödrarna som står för den mesta matlagningen i hushållet. 
Sån här statistik kan vara jätteintressant eller supertramsig. Det beror väldigt mycket på. Jag ska villigt erkänna att IT-mamman länge varit den som stått för den absoluta lejonparten av vår matlagning. På senare tid har jag försökt att skärpa mig, men det går sådär. När man har svårt att få tiden att räcka till, så är det svårt att prioritera middagsmaten. Hursomhelst – Coops panel väcker en rad frågor hos mig, och dessa frågor tänkte jag kasta ut här i sajberspejs medan jag väntar på att ett nytt operativsystem laddas hem till Magics dator, så att jag kan installera det på min dator som fortfarande ligger nere för räkning.
- Hur är det i ditt hushåll? Är det kvinnan som regerar i köket?
- Hur är det bland dina vänner och bekanta?
- Varför regerar kvinnan? För att mannen gömmer sig, eller för att han inte blir insläppt på kvinnans territorium?
- Är det egentligen viktigt/önskvärt att uppnå någon form av perfekt balans mellan de husliga arbetsuppgifterna?
- Är det i så fall också viktigt/önskvärt att uppnå någon form av perfekt balans när det gäller andra arbetsuppgifter, som exempelvis däckbyte, trädgårdsarbete och idrottsaktiviteter?
Sådär kan man hålla på. Och det lyser säkert igenom i mina frågor, men jag tycker inte det viktiga är vem som gör maten. Om mamma suger på att fixa käk, medan pappa tycker det är kul – då är saken klar! Och tvärtom. Problemet är väl när arbetsuppgifterna ifråga känns trista, och ingen anmäler sig frivilligt. Då får man dela på det, men faktum är att jag ändå tror att man tjänar på att låta en person vara ansvarig. Eller som man brukar säga i näringslivet:
Delat ledarskap är inget ledarskap.
Samtidigt tycker jag det är bra att mina barn får lära sig att matlagning är en könsneutral syssla. Jag vill att mina söner ska se det som en naturlig sak att laga mat. Skulle gärna vilja se att min dotter kände sig komfortabel med att byta däck också. Men hon är bara tre år, det lilla livet. Så det hinner vi jobba på.
Malin och jag är i och för sig särbos men det är inte för inte hon ibland har refererat till mig som “köks-hitler”. I mitt kök är det min lag som gäller. =) I helgen lagade vi mat tillsammans i hennes kök. Det är större än mitt lilla pyttekök så där går det alldeles utmärkt att vara två. Vi kommer försöka dela lika när vi någon i framtiden ska bo ihop.
Här skulle ju jag kommentera ju! Men jag instämmer i ovanstående, samt att i mitt kök är det min lag som gäller :-), dvs det är inte så petigt med disken…
Men vad jag egentligen skulle säga är att på mitt jobb där vi är enbart kvinnor, varav majoriteten är över femtio, är det ofta diskussioner om vem som göra vad just i köket, och hur det görs. Alltid kommer tanterna in på att “det är nog typiskt manligt”, senaste sån grej var företeelsen att laga middag men att inte simultant plocka undan på arbetsytan. I alla dessa sammanhang så går jag och mina två yngsta arbetskamrater, 25, 27 resp 32 år in och dementerar deras analyser – för våra män är de som är bäst på att laga mat och tycker bäst om att laga mat – så det är mest de som lagar mat. Och då är vi ändå inga stolskott i köket, vi råkar bara ha hittat rätt!
Jag håller med om att den stora frågan är hur man ska lösa det som båda tycker är tråkigt!
Jag tycker du har en sund inställning när du säger att det skall vara naturligt för barnen att se båda föräldrarna laga mat. Sen förstår jag kanske inte varför däckbyte alltid måste komma upp som motargument. Hur ofta byter vi däck? för övrigt är det en tjänst som man kan köpa för en billig peng och anses fullt acceptabelt att göra så.
I vår familj har vi sen ett antal år varsin menyvecka, alla fyra. Så nu är det naturligt att alla lagar mat. Även om lillebror (16 år) knorrande harvar på med sin pasta-varenda-dag-lista. (Nu är jag liite orättvis. Te & mackor är också stående, samt att han senast värmde färdigköpt palt en dag.)
Innan detta så turades vi om i köket. Inte efter schema utan ändå. Maken är bättre på matlagning än jag, iaf gillar han det bättre. Nu trivs jag med att laga mat en hel vecka. Men det bottnar nog mycket i att sen blir det tre veckor med dukat bord.
Den stora jämlikhetsfrågan handlar om: vem tar initiativet till att det städas? Här är det jag, men jag vägrar. Och vad händer? Ingen städar …