Svensklaget Red Wings (inte Redhawks, som jag skrev i förra inlägget) hade inte flytet idag. Efter en tafatt inledning tog Chicagolaget allt starkare grepp om matchen och resultatet kändes rättvist.
Några reflektioner om att gå på hockeymatch i United Stadium, Chicago kontra Scandinavium, Göteborg:
Positiv publik: När man går på hockey, eller fotboll för den delen, i Sverige, hör man ett konstant gnällande omkring sig. Den spelaren är värdelös, åh vilken rutten passning och så vidare. Amerikanerna har en annan attityd: “Good job”, “nice pass” och “yes! they still have it!” Att sedan varje försök av gästande lagets fans att stötta med lite “Go, go Red Wings” resolut tystas ned av ett mäktigt “Detroit sucks!” är en annan sak. Man kan ju inte hålla på motståndarna. Nån måtta får det vara.
Ice crew: Säga vad man vill om jänkarna, men de har fattat det här med målgruppsanpassning. Själv har jag svårt att hålla mig för skratt, men i första reklampausen (TV sänder ju, så då blir det en liten extrapaus i själva spelet) presenteras Blackhawks Ice Crew med buller och bång. Jublet vet inga gränser och runt omkring står 25-åriga grabbar och brölar ut testosteron när de här tjejerna kommer in på isen:
Tjejerna har med sig varsin snöskyffel och skrinnar runt och skyfflar upp några små högar som bildats på isen. Klädseln är exakt som på bilden ovan, fast med skrillor istället för pumps. De får dock hjälp med skyfflandet av tre stora starka karlar som gör det riktiga jobbet, så att tjejerna kan åka runt och visa upp sig…
Too much: Som ni förstår av ovannämnda, så kan det bli lite too much ibland. Det blir för mycket reklam, för mycket trams. Och värst av allt är den evighetslånga inledningen som körs på arenans storbildsskärmar. Den påminner mest om en trailer för en riktigt dålig actionfilm, och när det närmar sig slutet forsar hockeyspelarna fram som jehun, hoppandes över animerade tåg och undvikandes att bli fångade av likaledes animerade helikoptrar. Riktigt töntigt.
Hur som helst – det var kul. Och riktigt roligt var det att höra killen bakom. Han levde verkligen för sitt lag. På det där positiva sättet som jag nämnde innan. Men under sista spelminuten, då Blackhawks ledde med 3-2 medan Detroit pressade för kvittering, då blev våndan för mycket. När Chicagofansen ställde sig upp och började jubla fast klockan inte stod på full tid, skrek han för full hals:
“No! Wait, WAIT! I have seen this beFOOORE!”
Han var säker på att motståndarna skulle få in en spik i sista sekunden. Men han fick fel, och det är jag glad för. För hans skull.
“Ice-crew” det kanske skulle va nåt för Stingers, som det är idag är det mest upphetsande avbrottet när jägarn måste in med ismaskinen! Det drar ju inga skaror till isborgen direkt!
Springer du i borgen och kollar på hockey? Du är sannerligen full av överraskningar.
nej, jag har folk som är där och scoutar!
Förstår att det inte kan vara för upphetsande att kolla på hockey i Götet. Du är välkommen upp till chokladhallen (Cloetta Center) för att träffa Sveriges bästa hockeypublik närhelst du har lust. Försök att passa in så du inte kommer när det är ditt ****gäng vi spöar bara :-).
Well, well. Det är egentligen ingen större risk att LHC möter “mitt gäng”, för jag håller egentligen på Leksand. Men de kämpar ju bland blåbären i Allsvenskan, så jag har liksom tappat intresset lite.
Att kolla hockey i USA var mer intressant ur det kulturella perspektivet, när plötsligt två spelare slängt handskar och hjälmar och hela publiken stod upp och skrek “blood, blood, blood!”