…men jag kan inte motstå:
Jag surfar. På havets vågor.
Hegerfors och Oldsberg bävar, men vad gör man inte för att få till en riktigt fin urusel punchline?
Saken är i alla fall den att jag sitter på åttonde däck på Stena Danica, i en restaurang som jag redan glömt namnet på, och ångrar att jag köpte en smörgås istället för sjömansfrukosten. Bacon, äggröra, köttbullar, prinskorv och andra goa grejer – bra mycket bättre än en fuktig smörgås i plast, som dessutom är lika hög som bred.
Varje gång jag försöker bita i smörgåsen är mina käkar på vippen fastna i uppspärrat läge. Men jag vill inte tillbringa resten av dagen med käften på vid gavel, så jag trycker ihop mackan med all kraft mina tangentbordsfingrar förmår, och förbannar mitt beslut. Sjömansfrullen hade varit värt fjorton spänn extra. Lätt. Doften är närmast besvärande, faktiskt.
Snacka om I-landsproblem.
Jag är nästan aldrig snål, men när jag är det så ångrar jag mig alltid.
Det trådlösa nätverket på båten fungerar skapligt efter vissa initiala problem när det själv känner för det gör mig galen.
Passagerarskaran på båten domineras av två mycket homogena grupper:
- Lejonflockar med jagande mammor, gäspande pappor och synnerligen ystra och lekfulla barn
- Grå pantrar som jagar solo eller i par
Villebrådet kan utgöras av allt från en sittplats eller en jackpot på en enarmad bandet till en låda Elefantöl i butiken eller en vinstlott i båtens vin- och spritlotteri. Men det är en jakt som inte har något gemensamt med det som jag alltid förknippat dessa båtar med: ett avkopplande avbrott i vardagen.
När jag var barn var en årlig Danmarkstur nästan lika obligatorisk som det årliga Lisebergsbesöket. Inte minst på grund av min familjs inofficiella band med självaste Stena-familjen Olsson i egen hög person. Min bonusfaster Kalaskokerskan var under lejonparten av sitt yrkesverksamma liv hembiträde hos Sten A Olsson. Himself. I egen hög person. Hennes make Gotlandsgubben arbetade större delen av sitt yrkesliv i maskin på Stenas båtar.
Så det klart vi skulle till Danmark, med Stenas båtar, alltid enligt den beprövade principen trekommafem. Det vill säga: tre och en halv timma på en båt, tre och en halv timma i Fredrikshavn och sedan tre och en halv timma på båten tillbaka. Jag vet inte om det var exakt tre och en halv timma man var i land, men ungefär. Och trekommafem lät så himla coolt. Kunde varit ett namn på en pub där jag velat vara stammis – eller innehavare.
Välkommen hem till Trekommafem – fattar ni? Det kunde blivit hur bra som helst.
Förlåt, jag tappade visst tråden lite. Åter till Danmarksfärjan, sent 70-tal. Det var havsluft, spaning på kobbar, skär, fartyg och fyrar samt ett och annat drag på de exotiska enarmade banditerna.
Idag är det sparsamt med havsluften, men det kanske har med årstiden att göra. Ingen vill stå ute på däck och spana efter fyrar en dag när man fick skrapa bilrutan innan man åkte.