Jag måste erkänna att jag föll för den här redan i butiken.

Tre vinbär.

En och annan tycker säkert att det är en idiotisk smakangivelse som leder tankarna åt fel håll: “Jaså, bara tre vinbär i det stora paketet?”

Man jag köpte det rakt av, tack vare mormor. Min mormor var en rackare på att odla saker. Hennes trädgård var som Edens lustgård, fylld av välsmakande godsaker och vackra blommor. Ett ställe där man ganska ofta åt tills man mådde illa. De gula plommonen, till exempel, var lömska. De slank ned i rask takt, och plötsligt gick kistan i spinn. Jag lyckades också föräta mig på vitkål, såpass att det dröjde till vuxen ålder innan jag kunde äta det igen utan att det brände i både mun och hals.

Men jag går vilse i minnenas trädgård här. Vi skulle ju prata vinbär. Mormor hade givetvis det också. Alla tre sorterna, röda, vita, svarta. De röda och vita frossade man på, de svarta dög om inget annat fanns, men blev ju sedermera till litervis med saft och en och annan geléburk.

Det var också gott att blanda de tre sorterna, som de råkade vara mogna samtidigt, och sluka en näve. Det minnet kom till mig när jag såg förpackningen, och det tittar fram när jag smakar på yoghurten också. De där tre sorterna kompletterar varann bra: sött vitt, syrligt rött och saftigt svart med en smula beska.

Smaken på yoghurten är pigg och fräsch, det smakar verkligen vinbär som jag minns det från när jag hasade runt på knä mellan mormors buskar. Gott.