Jorå, det blev allt en räkmacka på Heaven 23 idag, trots allt.

Men det började med strul redan på väg dit, när jag tog hissen till artonde våningen i East Tower, i tron att man på något smidigt sätt kunde ta sig vidare uppåt.

Det kunde man inte.

Bara att åka ned igen, men då sprang jag å andra sidan rakt i famnen på Översättar-Helena, hennes översättarvän från Skåne (Daniel? Inte helt säker, men jag tror han hette det) och Miss Gillette. Väl uppe i Gothias skybar blev det stopp direkt.

“Tio personer? Nej, det blir nog svårt”, muttrade den buttra unga damen vid ingången till baren, vars främsta uppgift tycktes vara att hålla så många gäster som möjligt borta. Fast vi gav förstås inte upp, särskilt inte när vi märkte att Studiomannen med fru redan lyckats slå sig in. Rose-Marie, Petra, Trulsa, Bloggblad och Promemorian var också på plats, och efter en stunds Arga Leken med intillsittande gäster lyckades alla hitta en sittplats. Nästan.

“Jaha, är ni redo att beställa?”, snäste servitrisen otåligt. Visst, hon fick sina beställningar, och när det var min tur tittade hon uppfostrande på mig och sade:

“Du får tyvärr inte beställa, eftersom du inte sitter på en stol.”

Welcome to Fawlty Towers.

“Men det finns ju ingen stol”, svarade jag, som satt alldeles utmärkt på en bänk som var strategiskt placerad vid fönstret. För att komma runt Fawlty Towers idiotregel, fick någon annan beställa åt mig – där fick Basil så han teg.

När vi kommit ungefär hit i handlingen, ångar Lotten in. Hon har inte heller någon stol…

“Jamen, då sätter jag mig i Stellans knä och beställer!” Vid det här laget fattar även servitrisen att det hela börjar bli lite absurt, och en liten stund senare kommer hon faktiskt med en pall till Lotten.

Men är man på Fawlty Towers så är man. Här delar man INTE på notan. Och om man gör det, så får man göra det själv.

Hur som helst, mackan var ok. Inte i förhållande till priset, men utsikten kostar väl några spänn också. Jag tyckte majonnäsen smakade lite light, inte riktigt den där fylliga smaken som man är van vid.

Så här såg den ut – eller ja, en bit av den i alla fall:

Och här har vi den församlade skaran:

Lotten försöker låtsas som hon inte känner oss, som synes. Men såna knep funkar inte, därför kommer här en liten stilstudie. Jag minns inte vilken anekdot som berättas just här, det kan ha varit något om hennes snuskiga föräldrar, eller möjligen om kompisen som (nästan) blev upphånglad av Lasse Åberg. Att döma av kroppsspråket är det i alla fall action…

Imorgon bär det av till Gyllene Prag – I can’t wait.