Jag har tre barn. Det vet du nog, om du är här och läser ibland. Just nu fick jag en väldig lust att berätta lite om dem – de är trots allt det allra viktigaste i mitt liv, och tre helsköna personligheter med varsin helt egen stil och attityd till livet.
Elvaårige Magic är sportkillen. Han kom häromdagen hem från skolan med handen i bandage.
Hade blivit påkörd av en trehjuling.
Helt sant! Han tog emot med handen och lyckades vrida tummen riktigt illa, så skolsyster gjorde ett litet paket av kardan. Just nu är han mest orolig för att handen ska bli bra innan helgens basketläger. Och för att hans basketlag inte ska kunna spela i serien i höst, eftersom de är för få. Basketen är hans stora intresse, och jag lider med honom.
Lillebror Legolas är åtta, men börjar nog tycka att han är rätt stor. Han chockade mig och IT-mamman häromdagen med att säga att han inte tyckte det var så roligt med Lego längre. Istället tycks han vara inne i en skrivande period. Han sitter vid datorn och klurar, tänker och skriver. Ut högtalarna raspar Smurfhits 78 och han trivs som fisken i vattnet.
“Jag förstår varför pappa typ alltid har musik på när han jobbar. Jag vill inte gå härifrån, det går så lätt att jobba med musik på”, anförtrodde han IT-mamman häromkvällen medan han knattrade vidare på sitt nya bokprojekt.
Han är en riktig sötnos, helt enkelt. Fast det får man inte säga till honom. Han vill nog hellre vara en cool snubbe. Här på bloggen ondgör jag mig mest över hans besvärliga attityd till all mat som inte är kyckling, köttbullar eller pannkakor. Men det är förhopningsvis ett övergående problem, precis som hans hetsiga humör. Märker redan att han kontrollerar det allt bättre.
Slutligen har vi Lilla Larsson, som inom kort fyller tre. Hon är just nu inne i en fas där hon ena stunden pressar tålamodet till bristningsgränsen, för att nästa sekund hänga på en som en bit silvertejp. Utveckling, kallas det nog.
Annars är nog hennes favoritsysselsättning just nu att säga ordet “bajskorv.” Fascinationen för just detta ord är helt enorm, och hon testar att säga det på olika sätt. Etta på listan är just nu ett ganska mörkt tonläge och ett underligt uttal, som mest låter som “bäjzköörv.”
Tipsa Lilla Larsson om att det också kan vara roligt att hålla för näsan och säga “majskolv”.
Hehe. Roligt var ordet, sa Bull!
😀
På tal om Översättarhelenas tips – spela Dag Vag:s “Majskolv” från 1983 på högsta volym. Så kan du komplettera migränattackerna med skavsår i öronen, när Lilla Larsson lärt sig sjunga låten i tron att den handlar om något, eh, annat.