Tyvärr måste jag inse faktum. Jag kan inte lita på honom längre. I snart tio år har vi levt sida vid sida. Han har aldrig svikit, alltid gjort sitt bästa och tillsammans har vi klarat av en del svåra strapatser.
Jag har inte alltid varit snäll mot honom. Som den gången när vi skulle dra upp båten och jag lät honom göra allt jobbet.
Han orkade inte.
Båten var för tung, fästet i fören lossnade och smätte med full kraft rätt i nacken på honom. Smällen var stenhård och jag trodde inte han skulle hämta sig. Men han klarade det också, trots att det dröjde innan skadan blev ordentligt behandlad. Det blev följdsjukdomar. Svamp och skit. Men han övergav mig ändå inte.
Eller när jag råkade slå till honom på ett känsligt ställe. Jag var så vårdslös att hela ådern gick av och han blödde ymnigt. Han surade lite, men repade sig snabbt och var snart som vanligt igen. Så har det alltid varit. Jag har aldrig givit honom den omvårdnad han förtjänat, alltid lastat på honom för mycket och pinat honom till det yttersta – trots det har han aldrig gjort mig besviken.
Därför gör det mig ont när jag nu tvingas konstatera att han måste gå.
Sensei Toyota-san har gjort sitt. Visserligen klarade han besiktningen med blott en tvåa som verkstaden fixade för sextonhundra. Men det var bara toppen på ett isberg. År av vanvård tar ut sin rätt. Den onda rosten äter upp honom och han förtjänar någon som har mer kärlek att ge än jag.
I går gjorde jag något som jag inte gjort på många år. Tvättade honom. I en biltvätt.
Det skulle jag inte gjort.
Ett par stora bitar av lacken, en rejäl munsbit av ena bakskärmen och ett stänkskydd åkte med i den hårdhänta behandlingen. Men mossan försvann i alla fall, så nu kan man vara säker på att Toyota-san är en vit bil, och inte en grönsak. Förlåt, en grön sak menar jag.
När jag hämtade åttaårige Legolas på fritids häromdagen, suckade han när han såg Sensei.
“Det känns typ inte säkert att åka i den här bilen”, konstaterade han rationellt. “Man vet typ att det är rör som läcker och sånt. Som imorse när vi åkte, då hörde man att det var rostiga bitar som ramlade av. Tickticktick-drrrr, liksom.”
Jag försökte förklara att det där ljudet var bara grejer i bagaget som skramlade lite, men han verkade inte övertygad. Och idag när jag hämtade honom, suckade han igen. “Jag längtar typ efter att vi ska köpa en annan bil.”
Den enda i familjen som gillar Toyota-san lika mycket som jag är Lilla Larsson, tvåkettalft år. Hon tycker det är asball att åka i den, mest för att hon får sitta framåtvänd. IT-mamman har länge varit avogt inställd, och gnäller över småsaker som mögel och lås som kräver en viss teknik och utomhustemperatur för att öppnas. Storebror Magic är en inbiten nostalgiker som inte gärna vill att tillvaron förändras. När jag berättade för honom att jag tänkte köpa en annan bil, började han först vrida sig av obehag. Men när jag visade honom vilken bil jag tänkte köpa istället, lade han upp ett asgarv. Det gjorde även IT-mamman. Deras reaktion var i princip identisk:
“Ska vi köpa en sån?”
Ja, det ska vi. Det har jag faktiskt alltid drömt om: En Mini, även kallad hundkoja. Kolla själv (klicka så får du se en större version av bilden):
(Foto: Adrian Kot, Wikimedia Commons)
Tillsammans med VW:s klassiska bubbla, är detta en av de absolut coolaste bilar jag kan tänka mig. Dessutom blir det liiite mer plats i vårt sprängfyllda garage.
“Men… Varför ska vi ha en sån… fräsig bil?”, frågade Magic.
“Varför inte?”, svarade jag.
Jag har redan ringt på tre-fyra stycken, men säljarna verkar inte vara så värst på bettet. Förr eller senare får jag nog tag på en till vettigt pris. Hoppas jag. Men jag är typ inte säker.
Sayonara, Toyota-sama, arigato. Welcome, Cool Britannia.
Gör det inte…….låt den få dö innan du gör dig av med den! Jag förstår precis dina känslor för “sensei”, mina barn och jag har samma förhållande till vår gamla Volvo 745, i barnamun kallad “vita-bilen”.
Den är som ett par Nike eller Adidas-dojjor, de är som allra bäst minuterna innan de faller isär och man MÅSTE skiljas från dem, kvinnor i allmänhet förstår inte att en bil är som allra bäst när den inte bara levererar, utan när man måste känna den och vara dess vän för att den skall fungera. Det finns något djupt känslomässigt i detta förhållande och att avsluta det innan det får sin slutgiltiga lösning genom att bilen dör (och således kan sörjas på rätt sätt) kan leda till allvarliga känslomässiga störningar…….GÖR DET INTE!
Jag förstår – du vill köpa Toyota-san. Det är lugnt, I can give very good price for you, my friend.