“Titta här, vad jag har köpt till dig! Ny välling!”

Lilla Larsson, tvåkettalft, tittar förundrat på paketen i några sekunder. Sedan bestämmer hon sig. “Javillhaa sånn!” Förpackningsdesignen med två glada barn funkar uppenbarligen.

Vi blandar vällingen enligt konstens alla regler, och Larsson deltar med glada tillrop. “Skaddu skåka? Skåka nu, pappa!” Jag skakar. “Javill trucka!” Visst, jag ska bara ställa in tiden först. “Så, nu kan du trycka.”

När vällingen snurrat i mikron sina 30 sekunder skakar jag igen, och vi sätter oss i fåtöljen. Det är en liten rutin som hon gillar, och varken jag eller IT-mamman brukar protestera. Att sitta där med en tvåkettalft-åring i knät är tämligen mysigt. Vällingen åker ned med den vanlig racerfarten, och när jag försöker få henne att berätta vad det smakade, blir svaret: “Deva gått. Deva GÅTT!”

Det blir nog godkänt för Sempers nya välling: Fullkornsvälling med plommon, banan och lactobacillus reuteri.