Jag tänkte väl det. Det finns fler bloggfamiljer därute. Här är en, till exempel: Lotten och hennes djefla man. Jag vet inte om något av deras fem barn bloggar. Om inte, så kommer det. Förr eller senare.
Mina egna barn bloggar inte så flitigt heller, förresten. Hur ska de hinna det? Det finns så mycket annat att göra. Spela basket, fotboll, robotkampen och playstation till exempel.
Och jag måste ju mangla ur mig ett ton nyheter och få klart vår nya webbplats. Hur hinner jag blogga?
Det gör jag inte. Så jag måste sluta nu.
Joorå, nog bloggar några av våra barn … fast de är lite hemliga. Bara lite.
När du beskriver hur ni letar upp internetkontakter, känner vi igen oss: jag har flera bilder på hur min djefla man sitter ute på en stockholmsk gata och bloggar i snömodden.
Förmodligen kommer vi att skratta oss fördärvade åt sådana historier om ett par år. Din namne – Salt på blogsome – skriver idag om internetilska. Det kommer vi förmodligen inte heller att uppleva om ett par år, right?
(Sitter nu i en hotellfoajé. Jahoo.)
Internetilskan kommer nog att finnas kvar. Precis som vägvreden.
Själv satt jag i bilen på en parkering vid en norsk flygplats i fredags och skrev artiklar, bloggade och tankade bilder. Det gick fint, men jag bävar för nästa mobilräkning. Jag mobilsurfade iväg en tusenlapp utan att jag hann fatta det själv när jag var i Bryssel i somras.