Äntligen kom han så, min nya vän. En extern hårddisk på 1 TB, eller 931,52 GB för att vara exakt.
“Oj! Då klarar du dig väl resten av livet, typ?”, frågade Magic när han såg sin far packa upp lådan med tindrande ögon.
Och det skulle man ju kunna tro. Men det är bara några år sedan jag köpte den förra burken på 160 GB och tänkte samma sak. Så jag säger bara: “Vi får se.”
160-burken har en obehaglig egenhet. Den har ett vinande och brummande ljud. Ljudet är såpass irriterande att jag tvingats experimentera fram ett optimalt ljuddämpande underlag av dubbelvikt tunn wellpapp – av en sort som bara återfinns i kartongerna till mina tonerkassetter.
Den nya stora disklådan är väldigt mycket tystare och när radio/iTunes är på (det vill säga 97,6 procent av tiden) hörs den inte alls. Men när musiken stängs av, hör man det plötsligt: den andas. Mycket regelbundet, och ganska tyst, men fullt hörbart.
Först kände jag ett stänk av panik. Sedan började jag fundera på dubbelvikt tunn wellpapp, men så insåg jag plötsligt vad det var för ett ljud: ett sovande barn. Då försvann paniken helt. Det kan jag leva med. Det är ju rentav mysigt.
Om barnet vaknar? Ja, klockan nio varje kväll. Det har jag sett till. För då är det nämligen dags för backup. Och det klarar den lille gynnaren av helt utan pappas hjälp.