Jag skrev om det första gången för ett och ett halvt år sedan här på bloggen. Då var min teori att många svenskar käkat analog ost, trots att produkten ifråga inte fanns i våra butiker.
Och nu inser jag att jag själv gjort det, och till och med bjudit min familj på eländet. Numera går det nämligen att köpa analog ost i svenska butiker, enligt GP.
Stoppstoppstopp, ropar någon. Vadå analog ost?
Låt mig förklara. Analog ost är ingen ost alls egentligen. Det är en produkt som ser ut som och beter sig som ost, men som inte gjorts på mjölk utan på vegetabiliskt fett. Den är som sagt lik en riktig ost, men inte tillräckligt, så för att kunna sälja den blandar mejerierna upp den med riktig ost. Kanske 30 procent eller så, ofta billig ost som exempelvis gouda eller edamer.
Voffor, voffor jöör di på detta viset?
För att det är billigt så klart.
Själv handlade jag på Willys häromveckan och letade frenetiskt efter riven ost i en lagom stor förpackning. Allt som fanns var antingen enkilospåsar eller små fjuttiga hundragrams. Till slut hittade jag en på halvkilot och den slängde jag ned i vagnen. Pizzamix, hette den.
Här borde mina varningsklockor ha ljudit. Precis som den ljuder när man står i charkhyllan och tittar på korvliknande saker med namn som stekring, grillare, hot dogs och annat.
Det står inte korv på förpackningen – och då är det inte korv. Det är för lite kött i.
Och när det inte står ost på påsen, så är det inte ost. Det är för lite ost i. (Gammalt djungelordspråk, my friend.)
Pizzan vi gjorde i fredags smakade inte lika bra som den brukar. Osten, f’låt mixen, var som en kletig goja som smetats ut över alltihop. Smaken var läbbigt sur, och konsistensen var förfärlig.
Nästa gång blir det digital ost, jag lovar. The real thing, liksom.