Och förresten, det var en sak till: 

Det finns en sjukdom som heter skrumplever. Den får man om man dricker för mycket alkohol. 

Strumphjärna, däremot, det får man om man vistas för mycket i en tvättstuga full av omaka strumpor som ligger och skrikande ber om att få para sig. Men strumpor är verkligen värsta sortens rasister. De vill inte beblanda sig med någon som inte är exakt lik dem själva. För en svart strumpa duger det till exempel inte bara att man hittar en annan svart. Ånädå, den ska vara lika lång, samma storlek, samma mönster, samma stickning och så vidare. 

Att de egentligen mest är till för att förskona oss människor från den sura doften av fotsvett, det skiter de högaktningsfullt i, så länge de slipper beblanda sig med strumpor av annan sort.

Såna tankar far genom ens huvud när man står där, bland sisådär 800 blandade strumpor och försöker bringa ordning. Till en början bara man råddar runt utan några större resultat, och man börjar undra hur detta ska gå. 

Men försåtligt sprider sig viruset innanför pannbenet, och innan man vet ordet av har man drabbats. Strumphjärnan har fått dig i sitt grepp.  

Man börjar tycka att man har flyt, att man är en skarpögd och smart minnesmästare, som besitter en stor talang för matchmaking i strumpornas rike. 

Man är i zonen.

Det är som en berusning, fast på ett beslutsamt och nyktert sätt. Makt och kontroll. Känslan av triumf blir mer och mer euforisk för varje par man för samman. 

Man upptäcker att ens hjärna fylls av de mest märkliga tankar. 

“Nämen titta, där har vi ju en Basic! Och Nalle Puh, dig hade vi här. Gul kant, hockeymålvakt, hm… Där! Och nu ska vi se, smutsgrön, smutsgrön, smutsgrön… Yesss!” och så vidare. 

Sjukdomsinsikten slår en inte förrän hustrun tittar in genom dörren och frågar:

“Har du varit här sedan…”, och man avbryter:

“Det gör sig inte SJÄLV, SERRU!”, med sin mest sinnessjuka röst – och en skvätt fradga skummandes i mungipan. 

Jag är ju inte riktigt frisk i huvudet, tänker man. Och sedan tänker man att “…detta måste jag blogga om” och då borde väl diagnosen vara underskriven och klar?

Tack så mycket, doktorn, men nu måste jag dra mig, tyvärr. 

Jag har inte ens börjat med de svarta.

Fick ett mejl från studera.nu tidigare idag. Har inte hunnit gå in och kolla förrän nu. Nu visar det sig att jag är antagen till fem olika högskolekurser nästa termin. Sammanlagt 45 poäng. 

Det var kanske att ta i. 

Man måste ju hinna blogga också.