Just det. PRAO. 

Det börjar bli lite av ett f-word i det här huset, faktiskt. Magic, som är tolv år och går i sexan, ska ha PRAO tre dagar i november. Förra året lyckades vi utlokalisera honom på en färja mellan Ängön och Bokenäset, en färja som körs av min morbror.

Men i år börjar paniken tillta, faktiskt. 

IT-mamman har ringt runt till flera olika butiker, men det blir inget napp. Visserligen kompliceras det hela en smula av att Magic vill göra sin PRAO ihop med kompisen Lintott, men på de flesta ställen är svaret ändå ett kategoriskt nej. Man har tagit ett principbeslut på att inte ta emot PRAO-elever. 

Och det förstår jag. 

I dagens arbetsliv finns inga marginaler. Folk släpar sig till jobbet med rinnande näsor och 39,9 graders feber, man äter sin lunch framför datorn, halvspringer konstant och “kissar hårt”, för att låna ett uttryck av Björn Gustafsson. Allt för att spara en sekund här, en minut där. Att då kunna ta emot en tolvåring och ge denna en meningsfull inblick i arbetslivet, en orientering om företaget och kanske lite praktiska uppgifter, kan kännas som en övermäktig uppgift. Det finns helt enkelt ingen plats för PRAO längre. Samhället säger tack, men nej tack. 

Ändå är ju idén lysande. Självklart ska elever i skolan få en inblick i hur det ser ut därute, utanför skolans väggar, bortom skolgårdens relativa trygghet. 

Och från skolans perspektiv finns ingen anledning att avskaffa PRAO. Skolan behöver inte lägga två strån i kors, allt är upp till föräldrarna, och lärarna får några dagar eller kanske till och med en hel vecka att hämta andan. För deras tillvaro är också apstressig. 

Eleverna tycker det är kul med PRAO. Själv tyckte jag att det var så bra att jag ordnade en namninsamling på min högstadeskola, när jag upptäckte att vår kommun inte följde de regler som då fanns – och följaktligen snuvade oss på en av våra PRAO-veckor. Själv hade jag kanonbra PRAO på tidningen Bohuslänningen, Walkesborgsbadet i Uddevalla och i nian två veckor på regementet I17. 

Idag är PRAO ett dolt problem. Det skapar stress hos föräldrarna och endast de som har goda kontakter kan skaffa sina barn en meningsfull PRaktisk ArbetslivsOrientering. De andra får hålla till godo med något trist och meningslöst, och i sämsta fall får de stanna i skolan. Det är orättvist och gynnar ingen i förlängningen. 

Därför motionerar jag nu om att PRAO:n avskaffas, och ersätts med regelbundna studiebesök på olika arbetsplatser. Kanske en eller två gånger per termin? På det sättet får alla elever samma chans till en inblick i arbetslivet. Dessutom inbillar jag mig att det är enklare för företagen att tacka ja till en sådan insats. Den blir mer tidsbegränsad, kan vara undanstökad på en förmiddag, och ger dessutom ett helt annat marknadsföringsmässigt värde. 

Kan vi få upp den här frågan i valrörelsen, tro? Fredrik och Mona – om ni läser det här (klart de, gör, nu är jag bara retorisk): jag ger er alla Sveriges skolbarnsföräldrar på ett bräde. Sköter ni era kort rätt, kan PRAO-frågan bli nyckeln till seger i nästa val. 

Tack för ordet, Herr Talman.

Lugna helger känns inte som något default-läge här, annars. Men eftersom Magic nu insjuknat i den här dunderförkylningsflunsa som fick mig på knä tidigare i veckan, så försvinner två stressmoment: basketträning klockan nio på lördag morgon, och basketmatch borta mot Trollhättan på söndag. 

Just nu är Lilla Larsson på fyraårskalas hos en dagiskompis, IT-mamman är hos frissan och Legolas är med största sannolikhet i Banktjänstekvinnans och Mr. Racings källare och idkar den nya favoritsysslan: pingis. 

Magic sitter i sitt rum, med datorn igång och iTunes brölande något av den gångna veckans förvärv: album med Nickelback och The Rasmus. Känns som jag lyckats hyfsat med hans musikaliska uppfostran, i alla fall. 

Och själv då?

Jorå, tackar som frågar, dé é la rätt skåplitt. Förkylningsflunsan har övergått till en form av fysisk exorcism, där ett till synes outsinligt flöde av rekordsegt snor ska drivas ut med milt våld ur mina sargade bihålor.

Jag har en båt som ligger och fryser i vattnet, och hon är nog dessutom lite skraj för den annalkande stormen som utlovas till imorgon. Om hon nu vet nåt om den. Jag har inget sagt, och det är inga andra båtar kvar därnere som kan skvallra för henne. 

Därutöver tampas jag fortfarande med en mystiskt läckande dassholk. Jag har vridit och vänt, bytt packning, skruvat isär och ihop, men för varje gång jag rör den tycks problemet bli värre. Ett besök hos byns välförsedda och högkompetenta – men svindyra – rörfirma, gjorde mig bara en aning klokare. Kanske behöver jag byta hela insatsen, om det är kopplingen i själva toastolen som läcker. Kanske räcker det med att byta kopplingen på slangen, men jag måste kolla mer. Stänga av vattnet, skruva isär hela skiten. 

Det har jag ingen lust med. 

Men jag har inte heller lust med stå ut med dagliga köbildningar vid den andra toan. 

Vi snackar alltså I-landsproblem. I den högre skolan.

Igår käkade jag lunch på byns torg med Lekplatsgrannen. Sitta uteservering. Prata prata i solskenet.

Trevligt.

Och idag åt jag lunch på bryggan (vid samma torg) med min vackra hustru. Mycket, mycket trevligt, även om killen i fiskaffärn var lite för ny på jobbet. (Hur svårt kan det vara att komma ihåg tre olika siffror länge nog för att hinna till kassaapparaten och slå in dom?)

Fiskaffärn har för övrigt ett charmerande utbud av färdiglagad mat. Vi slog till med en låda jordgubbar till efterrätt. Det är mycket jordgubbar i en låda, och man vill inte gärna slänga godsakerna. Så vi proppade i oss. Det blev lite för mycket – såpass att jag var rätt yr i skallen när jag cyklat hem.

Nu börjar jag vakna upp ur min koma, och strax ska jag ta en kopp kaffe, så det blir lite fart här.