Vad tycker ni?

För någon vecka sedan lät jag mig, dumt nog, övertalas att stämma möte med en bilhandlare här i byn. Det var en telefonförsäljare som ringdeoch bokade in mötet för handlarens räkning. Eftersom jag har ett leasingavtal som går ut i sommar, tänkte jag det kunde vara bra att höra lite hur landet ligger. 

Vi bokade in ett möte idag klockan tio, jag fick därefter ett mejl med en bekräftelse och igår dessutom ett SMS med en påminnelse:

Proffsigt, eller hur? 

Ändå malde en gnagande känsla av att något var fel inom mig. Hade inte försäljaren pratat om Stendahls Bil? I mejlet och SMS:et står det Bilia. Konstigt. (Ja, i den här lilla byn finns faktiskt TVÅ Volvohandlare. Lite wild and crazy, sådär.)

Så när jag kommer in på Bilia, möts jag inte av någon större uppmärksamhet. Säljarna kallpratar lugnt vidare med sina spekulanter, och det finns ingen annan att vända sig till. Till slut blir en ledig.

“Hej, jag skulle träffa Daniel Ohlsson”, säger jag. 

“Ehh… Han jobbar inte här längre.”

Och det var ju det jag visste hela tiden. Somebody has f**ked up. Men skit samma, nu har jag lämnat skrivbordet, datorn och hela baletten, might as well go through with it. Otroligt nog avslöjar säljaren till slut att jodå, Daniel Ohlsson jobbar numera hos konkurrenten Stendahls Bil. Han berättar till och med var det ligger. Fast det vet jag redan, och jag ger mig raskt av dit. 

Kliver in genom dörren och ser först inte en själ. Men till slut dyker det upp en snubbe med rakad skalle, blåtandsheadset och fräcka glasögon. 

“Kan ja hjalpa raj?”, säger han med en omisskännlig Uddevalla-dialekt. 

“Jag skulle träffa Daniel Ohlsson”, säger jag. 

“Dä blir varre, dä! Han legger nogg å soolar saj på en strand.”

Jag tittar oförstående på honom. 

“Han é i Tajjland”, förtydligar Mr. Blåtand. 

Jag förklarar en smula irriterat att han bokat in ett möte med mig för tio minuter sedan, på ett helt annat ställe och… ja, ni fattar. Mr. Blåtand, som egentligen heter Martin och är genomförkyld (“Ja setter ejänntlienn å drecker Pannådiil her”) fattar också och försöker göra det bästa av situationen. 

Han hjälper mig att reda ut några frågetecken – som att bilen jag leasar rasat i värde och att jag riskerar att få betala för att bli av med den, åtminstone om jag säljer till honom – och erbjuder mig till slut en provtur i en Renault Megane, som tycks vara den enda bil i deras sortiment som åtminstone antydningsvis intresserar mig. 

När vi kommer ut i regnet och blåsten, visar det sig att Meganens torkarblad är stulna. Motorn låter som en traktor.

“Engen fara! Ja fexar dé. Gå’ru inn i varmen så lenge”, tjoar Blåtands-Martin.

Jag avböjer, och åker och klipper mig istället. Som plåster på såren för denna bedrövliga upplevelse, tröstar jag mig sedan med en kopp vidrig espresso och en chokladmuffin på Espresso House. 

Lite wild and crazy, sådär.

Skulle bara åka och tanka, tvätta bilen och slänga lite skit i återvinningen. Det tog nästan två timmar. 

Allt berodde på en idiot till lastbilschaufför, som parkerat sin 24-metare rakt framför utfarten till biltvätten, och därefter lugnt traskat över till McDonald’s för att käka.

Bakom sig lämnade han kaos och desperation, främst i form av en tant i en Renault Clio i den tveksamma färgen diarré-metallic. Hon körde nästan in i sidan på lastbilen innan hon fattade att det var något i vägen. 

Då hade redan gubben i den silverfärgade Audin bakom hunnit köra in och starta tvätten. 

Tanten i diarré-clion var alltså fångad. Och när Audin var färdigtvättad fick vi två som stod i kö bakom backa så att han kom ut. 

Sedan skulle tanten i diarré-clion backa. 

Och det gjorde hon. I snigelfart. Med lite glada tillrop från en av mackens anställda kom hon sig dock ut till slut. Då var det min tur att köra in. Men då hade hela systemet flippat ur på grund av att folk körde åt fel håll och gud vet allt. Så då fanns bara en sak att göra. 

Omstart. 

…varpå Stellan slår in sin kod och rullar in. 

Och sitter där som ett ufo. För inget händer. Backar ut, in igen. Pilar och stopptecken tänds precis som det brukar. Inget händer. Ut hela vägen, slår in koden. 

“Koden accepteras ej.” Piip-piip!

Till slut tvingas jag hämta en tjej inne på macken, som kommer ut och kör igång skiten manuellt. Jag tvättar bilen, backar ut, och åker runt för att kolla hur truckermuppen egentligen parkerat: 

Det är ett sånt där tillfälle då man bara önskar att man hade Mikebikes bottenlösa vrede att ösa ur. Men det har jag inte. Jag är bara lite allmänt sur.

Eftersom jag inte blev riktigt nöjd med bilden ovan, kör jag till andra änden av lastbilen och halar upp min kamera. Då blinkar varningsblinkersen till på släpet, och jag inser att nu kommer den perfekta avslutningen på detta drama. Lastbilspuckot har pressat ned sin Big Mac & Co plusmeny och kommer nu, lite lagom omtöcknad av socker och fett, att backa rakt över min nytvättade V70 och döda mig. 

Tack vare min övernaturliga reaktionsförmåga, undgår jag med en hårsmån att krossas av giganten. 

Eller nej, riktigt så var det inte. Men det lät coolt, erkänn!

Istället glider jag iväg till återvinningsstationen, medan jag ser en Quasimodo-liknande figur klättra upp i lastbilshytten. Dumskalle, tänker jag för migs jälv, och kör därifrån utan att säga ett pip. 

Sicken pärs. Och allt detta för att IT-mamman ska ha med sig en kollega i bilen imorgon…