Igår fick jag årets första besök av en irländsk asfaltsläggare, som ville lägga om min infart.

Jag har skrivit om det förr: för ett par år sedan litade jag på en grannes omdöme och lät ett gäng galningar från Irland och Skottland asfaltera om min infart. Det är nog en av de saker jag ångrar mest i mitt liv.

Hursomhelst var det inga problem för mig att bli av med den unge mannen som dök upp igår. Det finns de som har det värre.

Mr. T, som driver ett par McDonald’s-restauranger i Göteborgsområdet berättade härförleden för mig att hans företag haft enorma problem med irländarna. De slår läger på ett gärde utanför en av hans restauranger och årets första besök inleds alltid på samma sätt: en hel hop kommer in och hävdar att man varit där dagen innan.

“Vi beställde tio värdemenyer, men fick bara två. Så nu vill vi ha de sista åtta.”

En av kvinnorna i ett av de här sällskapen tog sig till och med för att öppna ett skåp ute i restaurangen och plocka med en hel bal med servetter. Den tog hon helt sonika under armen och knatade iväg med.

Man vill inte sprida fördomar om folk, men det är rätt uppenbart att de här gängen är mer eller mindre kriminella. Jag hade tur som slapp lindrigt undan. Jobbet blev klart, låt vara att det blev lite halvdant och krävdes tre försök, och jag betalade ett ganska rimligt pris. Dels i pengar, och dels i kopiösa mängder jordgubbssaft som knegarna tiggde till sig.