Bambatanterna anfaller

Ok, nu är det dags att sätta tänderna i ett ämne som inte lämnar någon oberörd.

Skolmat.

Anledningen till att detta ständigt aktuella ämne åter måste upp på bordet är en intervju som min käre kollega Newton gjorde häromdagen med jordbruksminister Eskil Erlandsson. Den gode Eskil avslöjade i intervjun att han vill skapa ett slags komepetenscentrum för skolmaten, och nu letar han efter ett gott föredöme: Sveriges bästa skolmatsal.

skolmat.jpgFörlåt, Sveriges bästa skolrestaurang menar jag. För vårt nyhetsbrev hann knappt landa i prenumeranternas mejlboxar, förrän en drypande reprimand, skälvande av indignation, damp med i vår redaktionsmejl: “Det är många år sedan vi i branschen slutade använda ordet bespisning! Skolrestaurang heter det!!”

Ouch.

Skolrestaurang? Tveksamt om jag någonsin hört ordet, ändå är jag gift med en lärare. Och jag har två barn i skolan. “Matan” kallas det i Skåne. “Bamba”, sa man förr här på Västkusten. Fast när jag gick i högstadiet kallade vi det för foderbordet. Å andra sidan hade vi Eskils värsta mardröm: Maten var verkligen usel, särskilt när vi kom. Då hade låg- och mellanstadiebarnen (så heter det inte heller nuförtiden, förresten, men skit samma) redan suttit där en bra stund och gått igen. Varmhållning i flera timmar – det är på gränsen till folkmord.

Vad som var ännu mer bisarrt var att maten serverades i aulan. På bord och stolar som stackas vaktmästaren fick ställa ut varje dag före lunch. Och sedan plocka in igen. Att tallrikarna var av plast och muggarna av plåt, behöver knappast tilläggas.

Samma princip gällde för övrigt på min mellanstadieskola, där vi åt i gympasalen. Det var ok, skolan var liten med knappt 100 elever. Nitlotten drog den klass som hade gympa efter lunch. Lite kokt potatis under dojan ger gränsbrännbollen en helt ny dimension. Jag lovar.

Därför är det ingen överraskning att jag gör vågen åt Eskils initiativ. Vad tycker du? Klicka på kommentarlänken, och ös ur dig dina tankar om skolmat. Allt är välkommet, både ros och ris.

Yo man – gimme da müsli

Det finns mycket kul att skriva om Helsingborgsföretaget Finax. Det är en sån där riktig success story om de två mjölnarbröderna som tog müslin till Sverige efter att ha upptäckt den under en resa i Schweiz. Idag omsätter företaget 4,5 miljarder och är verksamt i tio länder.

damusli.jpgMen det får vi ta en annan gång. Nu ska vi nämligen ge oss på da Müsli, en ny produkt från företaget. Målgruppen är ung, killar och tjejer mellan åtta och femton.

Förpackningsdesignen är rätt cool, och namnet är egentligen också coolt. Fast när det sitter på ett müslipaket blir det nog lite töntvarning.

Själv tycker jag att müslin är rätt smaklös och tråkig, men jag har i och för sig bara provat jordgubbsvarianten. Det finns även en naturell och en skogsbär.

Vad tycker då målgruppen? Legolas har precis fyllt åtta och Magic fyller elva i mars, så de har varit testpiloter.

Legolas tycker så här: “Den var inte god. Men om man tog en sån där liten röd sak för sig själv – då var det jättegott!”

Magic: “Tja. Jag skulle kunna leva utan den. Men om den fanns här i huset, skulle jag äta den varje dag.”

Give me a Brejk, Dumle

dumlesnacks.jpg Då är han här igen, Dumle. En sökning i Cloettas produktregister ger 23 träffar när man söker på varumärket Dumle, och då räknas inte produkter som görs av andra (glass, till exempel). Jag tror Cloetta Fazer börjar närma sig gränsen.

Nåväl, nu skulle det handla om en produkt som jag inte testat tidigare. Dumle Snacks i form av chokladbit, eller stycksak som det heter på fikonspråk.

Den här är inte alls oäven, men känns ändå som en försämrad variant av en av mina favoriter i chokladhyllan: Brejk från konkurrenten Marabou. Konceptet är detsamma: Krisp, kola och choklad. Men i jämförelse med Brejk är Dumle Snacks-biten mjuk och mjäkig med en lite jobbig, smörig smak. Brejk har ett kexlager och en hårdare choklad, som ger ett härlig knäck när man biter. Smaken är ren och rejäl, raka puckar.

Det är som att ställa Stig-Helmer bredvid Börje Salming. Och Stig-Helmer är som bekant rolig nån gång emellanåt, men jag väljer Salming nio gånger av tio. Lätt.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.