Frank lämnade en kommentar angående mitt inlägg häromdagen om surströmmingsglass. Han skriver att han är glad att jag gillar surströmming, eftersom det då “Blir lite mer värt det att stå hela sommaren och packetera…”
Jag säger packa på, Frank. Jag vågar inte lova att jag köper, för jag är rätt ensam i min familj om att gilla surströmming. Men jag har märkt att det är mycket viktigt för norrlänningar i förskingringen (och de är rätt många) att upprätthålla sin identitet med en burk i augusti.
Min granne, till exempel. Fabror O är en skön gubbe som ofta kommer till oss med makrill och sill som han fiskat eller fått av sina kompisar på båtklubben. Varje år i augusti brukar han klämma en burk surströmming. Först kommer han in och förvarnar, och drar varje år historien om första gången han öppnade en burk surströmming i sitt hus.
Grannen på andra sidan var ute och grävde i trädgården, och när doften (lukten? odören? you tell me) från Röda Ulven nådde hans näsborrar, svor han en lång ful ramsa och ropade till sin fru: “Jag tror jag har grävt hål på avloppsledningen!”
För det är ju så det är med surströmmingen: den luktar inte lika gott som den smakar. Och när vi ändå är inne på surströmming: Läs det här inlägget för lite mer inside information från en expert på området, Staffan Ling.