Idag är det uppför. Lilla Larsson har hållit mig vaken en hel del inatt, och ovanpå det har jag drabbats av diverse oväntade motgångar. Som strömavbrottet (se förra inlägget) och annat småstrul.
Så när jag äntligen kommit hem, kastat i mig en portion nödmat (McFeast och kalla, sladdriga pommes frites), skulle jag äntligen sätta mig och ta itu med alla viktiga saker som skriker efter min uppmärksamhet.
Stressad som en älg om hösten lyckades jag då välta ut en hel mugg med kaffe över mitt belamrade skrivbord.
SH*T! Panik. Katastrof. Springer runt som en nyslaktad tupp utan huvud och försöker flytta saker samtidigt som ajg försöker torka upp kaffe överallt. Jag kan upplysa om att en mugg kaffe innehåller cirka 250 kvadratmeter kaffe om man sprider ut det över en plan yta. Om nu någon till äventyrs skulle undra.
Detta händer mig med viss regelbundenhet, och trots detta envisas jag med att sitta och dricka kaffe vid mitt skrivbord. Jag blir galen på mig! Kan jag inte lägga av med detta snart? Nej, antagligen inte. Jag konsumerar nämligen cirka 4000 kvadratmeter kaffe om dagen och om jag skulle göra det nån annanstans, skulle jag inte få ett endaste skit gjort på en hel arbetsdag.
Ursäkta? Sluta dricka kaffe? Det där förstod jag inte riktigt.
Inget går lätt idag, känns det som. Men nu tittar i alla fall solen fram, som en liten uppmuntran. Det finns anledning att leva vidare, trots allt. Jag får nog gå och sätta på några kvadrat kaffe.
Så IT-mamman och jag packade våra datorer och gav oss iväg till byns kulturhus. Det är ett hus vi gillar i vanliga fall, men nu har kåken stigit rejält i rankingen. En tvåminuters registreringsprocess i bibliotekets informationsdisk, och sedan kunde vi ansluta våra datorer till det trådlösa nätverket. Som sträcker sig finfint ända hit ut till Café Rokulten, där vi sitter nu. Fika och trådlöst nätverk – det kallar jag kultur. På hög nivå. Hit kommer jag fler gånger, var så säker.