Det blir bara bättre och bättre, det här. Jag börjar snart låta som en PR-gubbe från SJ, men detta företag har faktiskt fattat hur man gör mig nöjd.

Skulle knata upp till Sidewalk Express, cyberfiket (inte mycket till fik, men cyber i alla fall) här på Stockholms central. Då gick jag fel, och råkade få syn på en skylt: “SJ Lounge”.

Eftersom jag spenderat några hundralappar extra på en förstaklassbiljett, sitter jag nu i en glasbur med utsikt över folkvimlet på centralen. Trådlöst Internet (inte gratis, men ändå!), dagstidningar och allt annat man kan önska sig – jag känner mig som en riktig storstadsmänniska!

Jag har till och med läst några citat i Sportbladet från puckot som hoppade på domaren i lördagens landskamp. Men den tragiken vill jag inte orda mer om, så vi lämnar det direkt…

Nu ska jag läsa in mig på ägarstriden om Cloetta Fazer. Om en och en halv timme ska jag nämligen träffa Fazers vice koncernchef för att få höra hans syn på saken.

Ok, allt är inte perfekt. Snarkgubben bakom börjar bli lite störande, faktiskt.

Men än mer störande är killen som sitter på sätet intill, fast på andra sidan gången. Han är smått manisk, skriver ruggig pekfingervals på sin dator och lyssnar på musik i sin MP3-spelare, samtidigt som han sjunger med och stampar takten orytmiskt med sina blanka skor – alternativt trummar med fingrarna..

Dessutom rycker han till häftigt när någon av snarkgubbarna drar en riktig timmerstock och vänder sig om. Han blänger på snarkgubben ifråga genom sina mörka solglasögon (Varför har han det, förresten? Helt onödigt här inne.) som om han skulle kunna tysta ljudet genom sin magiska superkraft.

Det kan han inte.

Fast det är nog en och annan som skulle önska att han kunde. Nyss vände sig killen med nya mobilen också om och tittade med ett leende på värsta snarkgubben. Killen med nya mobilen sitter tre rader fram för mig (det vill säga fyra rader framför snarkgubbarna). Att hans mobil är ny, kan man se på sättet han smeker den. Han är nykär, helt enkelt. Nyss satt han en lång stund och bara tafsade på den, det blev nästan oanständigt. Till slut tog han den varsamt i sin hand, drog sin tröja över sig som ett täcke och lade armarna i kors i en härlig omfamning. Mobilkram, typ. Rätt gulligt, men samtidigt lite småsjukt.

Sitter på X2000 på väg mot Stockholm. Passerade precis gulliga lilla Alingsås, så det är en bit kvar. Men vad gör det? Det finns ju Internet ombord.

Jag har länge haft lite halvdåligt samvete över att jag oftast flyger när jag ska till Stockholm. Men tåg och jag har aldrig kommit särskilt bra överens. I min bok har X2000 länge hetat Kräks2000. Sällan har jag mått så risigt som på X2000. Enda stället som är värre är Kustpilen mellan Helsingborg och Kristianstad. Eww.

Värst av allt är att åka baklänges. Vilket jag gör nu. Men det funkar faktiskt! Jag mår alldeles utmärkt. Kanske har det produktutvecklats på SJ, vad vet jag?

Största fördelen stavas dock Internet ombord. En fantastisk konkurrensfördel, som gör att jag nu kan sitta här och blogga bor tiden. Berätta om farbrorn snett bakom mig, som snarkar så gott. Nehej, nu ringde hans mobil. Med den där signalen som ligger förprogrammerad i Nokias telefoner. Tidadamdam, tidadamdam, tidadamdam-daaa. Han pratar strax-utanför-göteborg-dialekt, snackar om elektricitet och grejer.

“De e la en tusänn tjillovatt. Dänn måste la du plåcka bått.”

Någon lyssnar på opera i sin MP3-spelare. Man hör en kraftig tenor som emellanåt tränger upp till ytan för att få lite luft.

Elgubben sover igen. Tjilovatten e båttplåckad och han snarkar ljudligt. Nu snarkar gubben i stolen bakom också. Han har en mer aggressiv stil, men jag kan leva med det också. Och nu ljuder ett meddelande i högtalarna:

“Ett särskilt meddelande till resande i vagn två. Nu finns det mer kaffe.”

SJ, SJ – gamle vän.