Jag älskar verkligen Frisco, men…

…den är helt omöjlig att äta i bilen. Det är nog Max godaste burgare (inte för att jag äter där så ofta, men ändå) och när jag stannade till i Partille idag på vägen hem från Herrljunga, så kunde jag inte stå emot.

Mitt i trafikinfarkten som kallas Olskroksmotet ångrade jag mig djupt. En stor kladdig grönsak föll majestätiskt, nästan i ultra-rapid, ned från hamburgaren och landade med ett plask på mitt lår. Jag hade dressing i ansiktet och över hela händerna, samtidigt som jag med solen rakt i nyllet försökte manövrera min lilla British Racing Green mellan polska lastbilar och trötta pendlare.

Så nu måste jag lägga in en tvätt.

Kaxigt paket

Fick ett paket med posten. Det var från Mars Scandinavia, som bland annat tillverkar pastasåserna Dolmio. Men när jag öppnade lådan såg jag först bara en förpackning med Findus pastasås.

Jag hann tänka “konstigt att skicka ut prover på konkurrenternas produkter till journalis…” innan jag såg att bland allt skumgummi i lådan låg det även två misstänkt burkformade saker, väl inslagna i samma skumgummi som fyllde resten av lådan. Det visade sig vara ännu en konkurrentburk, från Barilla, och slutligen en av Dolmios egna såser.

I lådan fanns också protokoll:

pastaduell.jpg

(Ursäkta den sunkiga bildkvaliteten, men det är så smidigt med den inbyggda webbkameran på Macen.)

Jaha. Pastasåsduell.

Hm…

Assåjavetinte…

Helt ärligt: det hade varit roligare om jag kommit på det själv. Men samtidigt gillar jag den kaxiga attityden: vår sås är bäst – smaka själv, och jämför!

Kommer jag att göra testet? Det vet jag inte, men jag är barnsligt förtjust i pasta, och den här typen av racermat är nästan obehagligt gångbar i en familj som min, där tid är lika eftertraktat som guld och juveler, eller en ståplatsbiljett till nästa U2-konsert på Ullevi.

Jag kanske återkommer. Men inte idag, för idag ska jag köra British Racing Green till Herrljunga och dyka ned i glöggmakeriets djupare mysterier.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.