Ninni skriver om en jultradition i hennes familj: att barnen får frispel när det är dags för julfotografering.
Själv upptäckte jag igår att vi har en tradition i vår familj som ingen kände till, utom åttaårige sonen Legolas. Den går ut på att han ska vara pepparkaksgubbe i klassens luciatåg…
“Men, dina pepparkakskläder är alldeles för små”, försöker jag och IT-mamman. “Du kanske kan vara tomte istället?”
“Nej. Jag ska vara pepparkaksgubbe. Det är tradition, typ. Jag har alltid varit det.”
Vilket han inte alls har, bara så länge han kan minnas. Det vill säga de senaste två åren eller så. Han närmar sig raskt en och en halv meter och är nog längre än sin fröken. Hon är i och för sig ganska o-lång, som katten Findus hade sagt.
Men ändå: Pepparkakssviden är i storlek 110-116.
Ni fattar. Det här projektet är rökt. Varmrökt.
Men Legolas är en bestämd herre, så han drar på sig sviden och klämmer med viss möda fast den lilla mössan högst uppe på huvudet. Mellan byxlinningen och tröjans nederkant är ett glapp på cirka fem centimeter, ärmarna slutar en decimeter från handleden och byxbenen slutar mitt på smalbenet.
“Titta! Den passar!”, utropar han glatt och höjer armarna i en segergest. Då åker tröjan upp ett par decimeter till, så hela magen är bar.
Holy gingerbread. Britney Spears visar mindre hud i sin nya video.
Kan man köpa pepparkaksdräkter i storlek 152? Det låter inte troligt, men IT-mamman skickar ut sin mor på Mission Impossible. Hon hittar en dress i storlek 134 och ringer mig.
“Den ser rätt rymlig ut”, knastrar hon från sin mobil.
“Vad kostar den?”, undrar jag.
“199 kronor. Han får den av mig.”
Jaja. BNP måste ju hållas uppe. Och jag vill inte att min son ska bli anhållen för förargelseväckande beteende.