Chokladdesperation

Sitter och skriver en liten notis om höstens nyheter från Marabou, och slås av att konfektyrindustrin verkar få det allt jobbigare i sin produktutveckling. De två största nyheterna i Marabous nyhetsskörd känns i alla fall rätt experimentella, om du frågar mig: 

I nya sortimentet Chok-o-licious, som mest ser ut som en slags mini-chokladkaka, lanseras en Mjölkchoklad med lakritsfyllning. 

Och höstens nyhet på chokladkakefronten ser ut så här: 

En vanlig Marabou Mjölkchoklad med en fyllning av… Ja, vadå? Salty corn snacks, är företagets egen beskrivning. Och det ser mest ut som såna där sombreros, små salta majsstrutar som systerbolaget Estrella (försäljningen till norska Herkules är inte klar än, så jag säger så) säljer i helt vanliga snackspåsar.

Det känns lite desperat, det här. Fast jag ska inte såga produkterna innan jag ens smakat. Det kanske är värsta hiten. 

Och förresten: är inte färgkombinationen på Amigo-förpackningen helt vidrig? Den röda Marabou-loggan mot lila bakgrund? 

Desperat var ordet, som sagt.

Det är nåt med pingis och radio

Har precis lyssnat på Jörgen Perssons kvartsfinal i OS-pingisen. Och han vinner. Jag satte igång webbradion tio minuter innan matchen var slut. 

Jag minns förra gången jag satte på radion tio minuter före slutet av en pingismatch. Då spelade J-O Waldner final, det var i Barcelona 1992, och jag gled ut från OK-macken i min skraltiga Opel Kadett. 

J-O tog guld, och jag inser nu att jag borde göra detta till en vana. (Vidskeplig? Inte då.)

Men det finns ett problem. Jörgen Persson, som för övrigt är två år äldre än mig, spelar semifinal imorgon. 

Klockan fyra. På morgonen. 04.00. O-four hundred hours, som man säger i amerikanska marinen. 

Jag har inte för vana att gå upp klockan fyra på lördagsmorgnar. Och även om det blir en maratonmatch, så lär den inte hålla på länge nog för att jag ska orka. Det finns gränser, liksom. 

You are on your own now, Jörgen.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.