Matgalne Fred har uppdagat en stor skandal, som inte kan gå förbi utan åtgärd. Det är dags för ett uppror!

Neg… förlåt, chokladbollsupproret!

Ingen människa vid sunda vätskor kan väl ändå mena att det går att göra neg… förlåt, chokladbollar utan kaffe? Det är som… eh… smörgåstårta utan leverpastej! Eller… McFeast utan majonnäs, eller Flygande Jakob utan jordnötter!

Hur skulle det se ut? Va!?

Neg… förlåt, chokladbollar utan kaffe är helt enkelt ett helgerån, ett slag under bältet mot Sveriges kulinariska fundament. Nu tror ni att jag är raljant och ironisk, men det är faktiskt inte hela sanningen. För säg mig, kära vän: vad är det första våra barn får göra när vi släpper in dem i köket? 

Yep. 

Neg… förlåt, chokladbollar. 

Och för att barnen ska vilja vara kvar i köket, måste det de gör smaka smaskens. Och neg… förlåt, chokladbollar utan kaffe – det är bara ok, men inte mer. Det är kaffet som gör att det blir smaskens. 

Och om du undrar varför jag envisas med att kalla neg… förlåt, chokladbollar för just neg… förlåt, chokladbollar så beror det dels på att jag tycker det är lite skojigt, men också på min vän Den Boxande Kvinnan från Zambia. Hon är lika svart i skinnet som min braskamin, och det roligaste hon vet är att gå in på Fahlmans konditori, mitt på Stortorget i Helsingborg, ställa sig vid disken och säga högt, med sin omisskännliga afrikanska brytning:

“Jåvillhå ään kåpp kaffä, åsså… en NÄGÄRRRBÅLL!”

Sitter just och tragglar mig igenom en drös med papper. Fakturor, bokföring och sådant.

Och ser att jag fått in en betalning.

Från Lidl.

På en faktura från den 28 augusti.

2007.

Så nu vet du varför de har så låga priser.

Eller rättare sagt: skånska sköterskan från Barnavårdscentralen. Det gällde Lilla Larsson. Hon fyller snart fyra, och då ska hon in på besiktning. 

“Ja, du vet: hon får rita en gubbe, gå på plankan, svara på lite frågor och så där”, säger skånska sköterskan. 

Gå på plankan? Hm, taskigt ordval där. Men visst, jag vet vad det handlar om. Jag har ju två kottar till, som gått igenom samma procedur. Och det brukar ju vara samma problem varje gång. Oavsett hur väl utvecklat barnet är (det vet man ju som förälder) så stängs alla färdigheter av när man kommer in till sköterskan. Inget funkar, och barnet vägrar göra de mest basala ting, som gladeligen utförs dagligen i hemmet, med förbundna ögon och ena näven i fickan. 

Därför är jag inte säker på att Lilla Larsson – som för närvarande arbetar hårt med att fylla hela vårt hus med tecknade gubbar – kommer att rita något stiligt för skånska sköterskan. Som den här, till exempel: 

 (Foto: IT-mamman)

Gå plankan kommer hon säkert inte heller att göra, trots att hon plågar oss med nya partytrick dagligen här hemma: 

“Tittanu! Jag ska hoppa baklänges på ett ben.”

Och svara på frågor blir det inte tal om – helt oavsett det faktum att hon nu är inne i den där perioden då man lätt får skavsår i öronen av ständiga “vaffördå?” och “vajörmanmädänn?.”

Jag tror inte heller att hon kommer att sjunga något. Faktum är att jag nästan hoppas det, för det brukar låta ungefär så här:

memo-1

(Jag vet inte varför hon kom in på det där spåret, men när jag sitter med min telefon kommer hon alltid och vill sjunga, och börjar alltid på samma sätt. Inte riktigt det man vill att BVC ska registrera i sina rullor, även om det bara är på skoj alltihop…)

I alla fall: jag vet mycket väl att hon är är en helt perfekt fyraåring. Världens bästa, faktiskt.

Men hon kommer säkert inte att visa upp sina färdigheter för skånska sköterskan. Och det spelar ju egentligen ingen roll.