Varför säger man Äntligen Fredag?

Fredagen går ju över i en grisblink. Ett dimmigt försök att varva ner, sen är det över. 

Man går och lägger sig. Sen vaknar man, och då är det lördag. och då händer följande: 

  • Jag kör Magic till basketträning kl 9.00. Åker hem. Äter frukost, läser tidningen, tänder en brasa. 
  • Kör Legolas till simhallen kl 10.00. Simmar med honom. 
  • Under tiden kör IT-mamman till torget med Lilla Larsson för att köpa present till Lilla O. 
  • Kl. 11.00 hämtar IT-mamman Magic efter träningen. Såvida inte Legolas och jag simmat klart, för då kan han åka med oss.
  • Sen återsamlas hela familjen en stund, vi lagar lite lunch innan vi…
  • går till grannen Farbror O, som har öppet hus efter kl 13.00. Han fyller 80. Vi gratulerar och firar en stund, innan…
  • Legolas och jag åker till fotbollsmatch. Samling 14.45 för avfärd till en by på andra sidan älven, där matchen börjar 16.00. Klart 17.00, då vi åker hem.
  • Med lite tur hinner jag kanske till och med hugga lite ved i eftermiddag. 😀

Smått besviken

Du som läser den här bloggen regelbundet, vet att jag är svag för müsli. Allt började när den banbrytande produkten Start lanserades. Nån gång på 70-talet, gissar jag. 

Jag blev ögonblickligen frälst, och Start var min favoritfrukost i många år. 

Efterhand insåg man förstås att den smaskiga skålen hade en baksida. Start innehöll en ansenlig mängd socker, och när sedan IT-mamman kom in i mitt liv (som på den tiden var varken mamma eller IT) stötte Starten på allt hårdare motstånd. För två fattiga studenter var detta en alltför kostsam lyx, menade hon. Jag kunde inte annat än hålla med, och sakta men säkert gled de bruna paketen ur mitt liv. 

Istället började jag botanisera bland andra produkter i müslihyllan, något som jag fortsatt med. Jag försöker hålla koll på allt nytt på livsmedelsmarknaden, men vissa saker är jag mer intresserad av – till exempel müsli. 

Det var därför jag med stor förväntan jag investerade i Frebacos senaste nyhet, som du kan se på bilden intill. Enligt Frebaco är detta premium-müsli, vilket fick upp mina förväntningar ytterligare ett snäpp. 

Tyvärr motsvarar inte innehållet mina förväntningar. det gäller särskilt den röda paketen, vars innehåll smaksatts med äpple, kanel och honung. Tyvärr är det mest bara de små äppelbitarna som får chansen att påverka smaken, av kanel och honung märks inte mycket. Därför blir det hela lite äppelsyrligt, men på det hela taget ganska mesigt. 

Den blå varianten är smaksatt med tranbär, blåbär och vanilj, och är betydligt godare. Här finns mer sötma, och bären ger en god smak. Däremot är det svårt att förnimma vaniljen, den kommer inte riktigt till sin rätt. 

Sammantaget är jag smått besviken. Tyvärr tror jag en del av problemet består i att Frebaco försökt skapa en tulipanaros, nämligen en lyx-müsli som är både krav-märkt och nyckelhålsmärkt. För att ta sig genom nyckelhålet har man tvingats till lite för stora smakmässiga eftergifter. Samtidigt innebär den ekologiska råvaran att man tvingats sätta ett högt pris – jag fick pynta 43,90 per kartong, och det tycker jag är rätt mastigt. Smakupplevelsen motiverar inte priset, tyvärr.

Max till max

Med anledning av en och annan kommentar jag fick under gårdagen, inser jag att det är på sin plats att förtydliga lite: Varför allt detta snack om snabbmatskedjan Max? Frågetecknen är kanske störst i regioner som min egen, där kedjan mest lyser med sin frånvaro, faktiskt. 

Så nu ska jag förklara varför jag, och många med mig – både journalister och andra, har en lite lagom gullegrisig attityd gentemot Max. Det handlar inte om att kedjan har de godaste burgarna, även om deras Frisco är en av mina favoriter. Istället handlar det om ett smart varumärkesbyggande, med stora inslag av det som populärt kallas storytelling. Max har matat mig, och många av mina journalistkollegor, med historien om hur allt började med grillkiosken i Gällivare för att sedan växa ut till en fullskalig utmanare av den stora jätten McDonald’s. 

Där har du de bärande elementen: ett litet svenskt familjeföretag, med rötterna i Norrland, som likt David kämpar framgångsrikt mot den globala Goliat. Detta är kärnan, brödet och köttet om man vill använda en lättköpt metafor. 

Men anrättningen kryddas också skickligt med otaliga spännande smaksättare: detaljer som att McDonald’s aldrig lyckats ordentligt i Max norrländska hembygder, där hamburgare äts med kniv och gaffel, till exempel. Eller på senare tid bråket med UEFA, som vill tvinga kedjan att stänga sin restaurang under två fotbollsmatcher. Där har Max på ett smart sätt lyckats utmåla McDonald’s som motparten, trots att McDonald’s faktiskt bara finns med i händelsernas utkant. 

Jag vet inte om Max har ett gäng smarta spin doctors bakom ryggen, eller om bröderna Bergfors bara är rena naturbegåvningar. Oavsett vilket, så handlar det faktiskt inte bara om smart PR. Max har faktiskt ryckt till sig initiativet på många områden. Tack vare att man är ett familjeägt företag som äger alla restauranger själv, kan man snabbt genomföra genomgripande beslut, medan processen hos de stora konkurrenterna är betydligt trögare. 

På så sätt har Max blivit en pionjär när det gäller hälsoaspekten. Man har gått igenom hela sitt sortiment och förändrat många detaljer och recept. För att visa på effekten, gör man sedan en tid fettbokslut varje år. Man var också snabbt ute med att reagera på klimatdebatten, och är nu först med att klimatkompensera sin verksamhet. Det innebär att man går igenom hela företaget och ser vad man kan påverka. Men eftersom det är i princip omöjligt att helt eliminera klimatpåverkan, kompenserar man för sina utsläpp genom att plantera träd i Afrika. Trädplanteringarna kostar en hel del, och därmed skapar man samtidigt en intern drivkraft att hela tiden fortsätta arbetet med att minska klimatpåverkan. 

Det där var några av anledningarna till att jag tycker Max är en välförtjänt vinnare av årets Livsmedelspris. 

Är det rentav så att jag tycker att bröderna Bergfors gör allting rätt? Absolut inte. Det tycker de nog inte själva heller. Att knulla E-type var till exempel ingen höjdare…

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.