Det här bör du läsa, faktiskt. Intressant, viktigt och omskakande.

Men det gör jag förstås inte – då hade jag satt en annan rubrik. 

Sur är jag dock. På Mittuniversitetet, där jag hastigt och lustigt börjat läsa en bunt kurser i företagsekonomi. På distans. 

Idag, eller rättare sagt inatt klockan 23.59 är det deadline för första inlämningsuppgiften i kursen i ekonomistyrning. Den har jag för övrigt redan läst för cirka 20 år sedan, i en utbildning som inte drevs av universitetet. Genom en kombination av maximal otur, lättja och dålig tajming har jag egentligen inga dokument som kan styrka de kunskaper jag faktiskt har. Så nu tänkte jag råda bot på den saken. Inlämningsuppgiften ifråga var faktiskt enkel, och nu tänkte jag lämna in den. 

Men vad händer då?

Jo, följande: 

Error 503. 

Men jag är inte förvånad. Ibland tror jag inte det är meningen att jag ska ha några akademiska meriter. Att Gud bestämde – redan när han danade mig där i moderlivet – att den här grabben, han ska aldrig examineras från någon utbildning. 

Det kanske till och med är en nedärvd grej. Min pappa dog när jag var fyra, men min mamma har många gånger berättat om hur arg min farmor var över att han valde att utbilda sig till svetsare trots sina fina betyg. 

Fast nej, egentligen tror jag ju inte det. Egentligen tror jag helt enkelt att Mittuniversitetets server ligger nere, och att det kommer att gå utmärkt att lämna in uppgiften även imorgon. För jag tänker nämligen gå och knyta mig nu.

Inledde dagen med att cykla ned till bryggan för årsmöte i vår lilla villaägarförening, vars främsta syfte är att hålla badplatsen (bryggan, alltså) i ordning. 

Mitt syfte för att närvara på årsmötet berörde jag i förra inlägget. Vi snackar alltså fiber igen. 

När mötet var slut hade jag fått styrelsens förtroende att gå vidare med fiberprojektet, och som en bonus (?) hade jag blivit styrelsesuppleant. Någon sådan fanns inte, och som den paragrafridande folkrörelsemänniska (hehe, det där var nog roligast idag) så kunde jag inte låta bli att påpeka detta. MIn idiot. Eftersom jag var den enda närvarande förutom styrelsen, så fick jag vackert åta mig uppdraget. Nu är det bara att hoppas att inte någon i styrelsen blir indisponibel. 

Årsmötet följdes, som brukligt är i vår förening, av lite styrkelyft i den högre skolan. Våra aptunga badstegar skulle upp, och vi klarade det denna gången också. 

Sedan fick jag hasta hem igen, slänga i mig lite mat och sedan slänga mig iväg till en liten miniturnering på fotbollsklubben. På vägen dit fick jag lokalisera Mangamamman, som var i besittning av nycklarna till omklädningsrum och förråd. Jag hittade henne utanför Ica. 

Väl framme på fotbollsklubben visade det sig att våra två domare bara var en. Så jag fick snabbt ikläda mig rollen som fotbollsdomare. 

Nästa problem: ingen visselpipa. Kändes inte så trovärdigt. Som tur var fick jag efter flitigt sökande låna en av ledaren i ett av de gästande lagen. 

(För övrigt visade det sig att en av papporna i ett gästande lag var min käre gamle vän Frasse Skalk. Otroligt kul att se honom, även om han nyligen gått in i den berömda väggen – egen företagare – och var lite låg över detta.)

Sedan vidtog flitigt pipblåsande i två timmar. Därefter mera nyckelstrul (tänk er ett fotbollslag med 40 spelare, åtta ledare – och en nyckel!) och diverse annat strul, varefter man kastar sig i bilen, hem och byter kläder, kokar en kopp kaffe som man tar med sig i bilen, i vilken man återigen kastat sig för att hämta Magic och hans kompisar som varit på basketdomarkurs i Trollhättan. 

Brum brum. 

Väl hemma igen möts jag av en vattenläcka på toaletten i källaren samt en familj som är ungefär lika vrålhungrig som jag själv. Torka torka, laga mat, äta mat och…

…nu orkar jag faktiskt inte mer. Så jag tänker säcka ihop framför Svensson, Svensson. Det är nämligen det som bjuds när familjen bestämmer.