Huskorset tycker att jag har fel när jag säger att vinägerchips är äckligt. För att bevisa – åtminstone för mig själv – att jag har rätt, har jag i över en vecka sökt med ljus och lykta efter surchipsen. 

But, alas, to no avail. De har helt enkelt inte hittat till byn där jag bor. Än. 

Däremot, snubblade jag under min jakt på en annan chipsnyhet, nämligen denna: 

Och här snackar vi. De här chipsen är riktigt goda, med en lagom pepprig smak som snärtar till grill-löksmaken. Dessutom finns det en skön liten knorr av het sötma på slutet som gör det hela mycket njutbart. 

Och som om inte detta vore nog, så lyckades jag hitta de här chipsen i tidernas allra mest överlägsna förpackning: 40-gramspåsen. Visserligen var detta ett tillfälligt erbjudande, där man vid köp av en chipspåse i normal storlek erhöll en provpåse Grill & Peppar på köpet. Så tyvärr är det nog en kär vän på tillfälligt besök. 

Tyvärr, säger jag. En gång till. Tyvärr. 

Min kärlek till 40-gramspåsarna är stor, och som så ofta handlar det om nostalgi. För när jag satt där i bilen (inte kunde jag vänta tills jag kom hem!) och öppnade den lilla påsen, blev jag återigen nio år. Mina byxor fick hål på knäna, och jag sprang över från den stora gula skolan till Shellmacken på andra sidan den dammiga vägen. Där huserade den legendariske Kurt på Tappen, även känd som Vraket. Han hade femöres kola och mycket annat gott vid plåtdisken i sin trånga, smutsiga lilla bensinstation. 

Och så hade han chips. 40-gramspåsar. Med grillchips. Vad jag kan minnas fanns det ingen annan smak att välja på, men grillchipsen funkade fint. Påsarna var randiga, i brunt och orange. 

Det var gott, och när det var slut kände man sig ändå lycklig en lång stund, medan den fräna löksmaken dallrade där i gommen. Tills man hörde skolklockan ringa, och tvingades att dödsföraktande kasta sig tvärs över gatan igen för att hinna in till lektionen.