IT-mamman är på föräldramöte. Jag är ensam vuxen med fyra barn i huset (varav ett som inte är mitt, men ändå) och smiter iväg till datorn ett par minuter. 

Vips, så står Legolas där med sin kompis i släptåg. Han är arg, det märks. Den här killen har temperament, och han är inte så bra på att tygla det alltid. 

“Pappa, Magic kallar mig för Pakistanbarn!”

Eh… 

Jag följer med för att reda ut det hela, som snabbt eskalerar till en brutal battle mellan två arga bröder och en ännu argare farsa. Stackars Vaxpojken, Legolas kompis, blir så förskräckt att han nästan hoppar ur brallorna när jag ryter till. 

Riktigt hur Pakistan kommer in i bilden har jag inte riktigt förstått. Men det jag förstår är att konflikten handlar om online-spelet Runescape, som båda mina söner spelar ganska flitigt, och om att storebror Magic tycks ha köpt en tidning för lillebror Legolas pengar. 

En låtsastidning. 

För låtsaspengar. 

Och nu är de så arga att den ene gråter och den andre sitter och hoppar i stolen. Jag är ännu argare, och stackars Vaxpojken längtar nog hem till Vaxfamiljen (som förresten fått sitt namn av Vaxpappans företag, inget annat). 

Till slut orkar jag inte mer, och säger att de får lösa det här själva. Annars blir det slut med spelandet. 

Den taktiken funkar inte, jag hinner bara vända på klacken innan de skriker åt varann så fradgan sprutar. Jag upprepar mitt ultimatum och går för att plocka in disken, en uppgift som egentligen åligger en av stridstupparna, enligt ett system som vi beslutat i familjeråd under demokratiska former. 

Medan jag står där i köket och dunkar in glas och tallrikar i den alltför lilla maskinen, tänker jag tankar fulla av vrede och tomma på tålamod. Tänker att jag ska lära dem en läxa. Låsa in deras datorer i en vecka, kanske. 

Bubbel, bubbel. Det kokar i mig. 

Men glöden falnar till slut. Som alltid. Trots att jag hör hur de fortsätter att bråka, börjar jag lugna mig. Jag ser mig själv, som rättvisetörstande nioåring och hormonbubblande tolvåring. Minns hur jag skrek och svor åt fotbollsdomaren av precis samma anledningar. Fotbollen var en lika viktig del av mitt liv som online-spelet är i deras. Just nu, i alla fall. För jag vet ju samtidigt att plötsligt tappar de intresset, och glömmer det helt i flera veckor. 

Jag vet också att bråket om låtsaspengarna nu är löst, och att de lugnat ned sig. Men de ska få en stund till på sig, innan jag snackar allvar med dem, var för sig. 

För även om jag förstår hur de känner sig och varför, kan jag ju inte tillåta att de beter sig hursomhelst. 

Särskilt inte om låtsaspengar.

Nej, du som tror att det handlar om något med fibrer som är bra för magen kan sluta läsa. Såvida du inte samtidigt är lite lagom IT-nö(r)dig. 

För nu handlar det om fiber som ligger i marken och skickar runt information med blixtens hastighet. Vi snackar bredband med en hastighet på 100 Mbit/s, triple play med telefon, TV och bredband i samma tåt. Och jag har gett mig katten på att vi ska fixa det i området där jag bor, trots att vi varken har någon bostadsrättsförening eller samfällighet, utan bara är ett gäng Svenne-villor. 

Det har nu gått en månad sedan min första kontakt med Telia, och ännu har inget hänt. 

Så idag när jag var på badhuset med Lilla Larsson (hennes dagis stängde tidigt, så vi tog en sväng dit) mötte jag en före detta och en nuvarande granne, som avslöjade att kommunen nu dragit igång fjärrvärmeprojektet i vårt område. 

Detta betyder eld i r*ven, eftersom min fiberdröm skulle förenklas avsevärt om Telia kan finnas med och hiva ned några rör när fjärrvärmebolaget ändå håller på och gräver upp halva området. 

Så jag fick återigen ringa trevliga Heléne i Karlstad, som i sin tur ska stöta på de personer som borde tagit kontakt med mig för länge sedan. Vi får se vad som händer, men nu känner jag mig en aning pessimistisk. Varför ska det ta sån tid? Kan det aldrig gå lite smidigt?