Legolas blev helt knäckt när han fick veta att vi sålt Toyota-San. 

“Den har ju alltid funnits! Hela mitt liv”, snyftade han.

Och han har rätt. Han är född 1999 och jag köpte bilen 1998 av en familj i Malmö. Frun i familjen är numera marknadschef i Skånemejerier, tror jag. Kärran har tjänat oss väl, men allting har som bekant en ände.

Sara ringde igår. 

Och idag kom Raef. 

Han tog med sig Toyota-San:

I utbyte fick jag en liten slant. Och en gnutta mer frid i min själ. För nu har jag bara två bilar att bekymra mig för. 

Sara påstod att hon hade en likadan bil, och att hon behövde lite delar. Det tror jag var rent skitsnack, men vem bryr sig? Toyota-San hade körförbud och var i behov av lite rejäl omvårdnad. Raef förklarade glatt att “Toyota er micket brå bil, men när rost kommer, det kommer overallt.”

Han berättade också att han tidigare haft en pizzeria, men att det var för mycket jobb. 

“Femton timmar varje dåg. Jå har trä barn, traffar dåmm aldrig. Jå såknar på dom.”

Så nu har han en ny business – han dealar med bilar. Han gjorde säkert en bra affär på mig, men det gjorde jag också. Det är så skönt att slippa tänka på vad jag ska göra med bilskrället, och jag fick dessutom skickat med honom de gamla sommardäcken, så jag kan få lite mer plats i garaget. 

Något säger mig att det finns många Raef runt om i Sverige. Och något säger mig att de skulle kunna skapa ganska många nya jobb om de fick lite stöttning och uppmuntran från omvärlden. 

Nä, nu hinner jag inte blogga mer. Måste ladda batteriet till min lilla British Racing Green.

Rockstjärna ville man ju bli när man var yngre. Eller ja, vill gör man väl fortfarande, men det börjar liksom gå in i hjärnbarken att det inte kommer att bli av. 

Men när jag läser Ulrikas inlägg, där hon liksom i förbigående berättar att hon sett Soundtrack of our Lives-Ebbot i affären, börjar man tveka. Ebbot måste ju ändå karakteriseras som en rockstjärna, men när Ulrika såg honom i butiken, bytte han in en trissvinst mot en påse kattsand. 

Man kan ju inte låta bli att undra vad han gjorde sen. Gick till parken och matade duvorna, eller gick han kanske och satte sig på parkbänken vid bryggan och tjôtade med gôbbarna?

Det där rockstjärnelivet är inget för mig.