Jag har haft den där Google Friend Connect-rutan här uppe till vänster ett tag, men den har känts lite meningslös så här långt. Nu har jag dock mixtrat lite till och lagt till en så kallad wall, där du kan skriva kommentarer och lite sånt.
Google kommer troligtvis att bygga ut det här ordentligt vad det lider. Jag tror det kan bli riktigt skojigt, snart ska du se att vi har värsta communityt här!
Bert Karlsson vill att du ska hjälpa till att jaga matpriser. Han tycker att “…det går att pressa priserna utan att pruta på kvalitén.”
Jag vet inte om jag ska flabba eller lipa. Förmodligen både och.
Du som läser den här bloggen då och då kan säkerligen ha trillat över någon liten passus där jag skrivit om matpriser. I så fall vet du att jag tycker svenskarna borde sluta klaga på att maten är för dyr. Gnället om dyr mat är nämligen den absolut viktigaste förklaringen till att vi har den mat vi har idag, med regelbundna avslöjande om fusk, skandaler, onödiga tillsatser och alla andra matrelaterade tråkigheter.
Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst, men jag väljer ett, som de flesta fortfarande har färskt i minnet.
Jag säger Ica Maxi.
Jag säger köttfärs.
Jag säger Janne Josefsson.
Behöver jag säga mer?
Nej, jag tänkte väl det.
Berts egen karriär som matdebattör började med programmet Matakuten i TV4. Ett halvhjärtat försök att få lite snits på maten i svenska skolor. Tydligen lyckades Bert segla genom hela den upplevelsen utan att fatta ett skit. Utan att fatta att bra mat, med ordentliga råvaror och utan en massa onödiga tillsatser, faktiskt kostar pengar.
Bert tror att det går att pressa priserna utan att pruta på kvalitén. Men är vi nöjda med kvalitén? Är Bert nöjd med kvalitén? Hela idén bakom Matakuten var ju precis den motsatta: kvalitén är för dålig. Och det gäller inte bara skolmaten, utan även maten i våra butiker.
Berts satsning på att pressa priserna är ren och skär populism. Jag vet inte vad han tror att han ska uppnå med sitt utspel. Det gör mig bara trött, och lite ledsen. Tänk om Bert istället hade utnyttjat sitt inflytande till att kämpa för bättre mat -då hade jag slutit upp direkt.
I den vanliga högen av fönsterkuvert i brevlådan igår fanns det årliga beskedet från CSN. Det brukar sällan vara någon munter läsning. Pengar ut, liksom.
Och det är pengar ut under 2009 också. Över tio lakan flyger sin väg, vilket förstås är trist och irriterande.
Men när de tio lakanen är levererade, då är mina studieskulder betalda. Hip hooray! Nangijala, Nirvana och allt vad ni heter, here I come.
Ville bara säga det.
Och nu när jag har sagt det, kan su som är riktigt slipad snabbt utläsa att jag egentligen inte är särskilt välutbildad. Jag lider snarare av någon slags akademiskt komplex, som jag nu försöker reparera genom distansstudier i den mån tiden räcker. Därför ska jag strax sätta mig och lyssna på en föreläsning om ljudbehandling i digital videoproduktion.