Jag har tidigare i denna blogg givit uttryck för min ambivalenta inställning till sonen Magics snabbväxande fötter.
Å ena sidan: det är lite läskigt när en elvaåring behöver storlekar som 44 och 45.
Å andra sidan: Jag har numera väldigt mycket att välja på bland alla hans urvuxna, och knappt använda, skor.
I tisdags insåg jag dock att det fanns de som har det värre. En ny kille har börjat träna i Magics basketlag, och han intar den imponerande höjden av 193 cm över havet. Går i sexan. Tolv bast. Och har – lyssna nu: 49 i skostorlek.
49.
Fyra nio?
FyrtioNIO!
Nä, i vanliga fall har han oftast 47, men de här var lite små i storleken. Men ändå. 47! Jeez.
Imorse påmindes jag igen om detta kära ämne. Vi är i omklädningsrummet innan fotbollsträningen, Legolas sitter och klär om, tar upp sina skor ur påsen (som jag packat ned) och skriker:
“NEJ! Inte de här skorna! De är ju alldeles för små!”
“Men de hade du ju på jympan i onsdags?”, svarar jag. Jag vet, eftersom jag packade hans jympapåse och hade ett sabla sjå med att hitta dojorna ifråga.
“Nej, det hade jag inte. Jag fick låna ett par skor, för jag kan inte ha dessa. Fötterna kläms ihjäl!”
Och nu kommer tårarna.
Jag tänker febrilt. Kan inte åka hem och hämta andra skor, tar för lång tid och dessutom vill jag inte lämna de andra tränarna i sticket. Så jag drämmer till med en lösning jag kört förut, med hans storebror.
“Du får låna mina!”
“Nej!”, snyftar han ilsket.
“Du kan väl prova i alla fall.”
Det hör till saken att de skor jag fått med mig är ett par gamla pingisskor som jag köpte en gång tiden när jag hade väldiga problem med att jag fick ont i fötterna när jag tränade. De sitter som ålskinn på mina fötter och är storlek 40.
Legolas snör på sig skorna och konstaterar förvånat:
“Men, de passar ju riktigt bra!”
Ja, det gör dom. Killen har precis fyllt nio, och nu ska han låna mina skor. Precis som hans bror gjorde. Jag blir nästan lite nostalgisk. Och skräckslagen. Han kommer ju att fortsätta växa i åtminstone sex-sju år till…
Då