…att efter varje natt, väntar gryningen.
Eller nåt sånt.
Och precis så ligger det till, mina vänner. När dagen gryr ger vi oss av norrut. Vi tar en liiiten omväg via Våddan i Branäs, vilket innebär att vi dessutom tvingas resa utomlands för att komma til Idre. Eller tvingas och tvingas, men det blir närmast att köra en bit genom Norge. Det gör mig inget, jag är som bekant en stor Norge-fantast. Ja, vi elsker, og så videre. Det er kjempegreit.
Under morgondagen blir det troligen rätt tyst här. Kanske nåt mobilinlägg eller så. Hoppas ni kan härda ut. 😉
Folk brukar se på mig med milt överseende när jag berättar hur mycket jag gillar att åka skidor. Lite grand som när ett barn berättar om sitt finaste Pokémon-kort, eller sin bästa My Little Pony.
Men jag insåg idag att det förmodligen är just så jag känner. Legolas brukar prata om hur pirrig han känner sig innan födelsedagen eller julafton. Jag känner mig likadan nu. Och samtidigt är jag skitnervös att det ska gå som det gick för Abbes pappa och hans familj. Jag har varit på en sådan semester en gång, och kanske har vi fyllt vår kvot. Jag hoppas det.
För nu vill jag bara åka skidor. Ner, ner, ner nerför backen ner.