Jag har sannolikt yppat det förr här på bloggen (Varför skriver jag alltid så där? Hm, det kanske börjar bli dags att lägga av med det här.) men jag är rätt svag för paj. Anser nog kanske att pajen är matlagningens Swiss Army Knife – det finns alltid en variant som passar, i alla lägen.

Till och med är det så att jag – i min hjärna – utarbetat ett fullt fungerande och sensationellt pajkoncept som skulle kunna slå världen med häpnad. Nån gång kanske ni får se det, vem vet?

Nåväl – denna något aviga omväg till inledning tar oss fram till dagens testprojekt: Ekströms smulpaj:

Och nu frestas jag att återigen använda de ord jag nyss yppade: Ett fullt fungerande och sensationellt pajkoncept som skulle kunna slå världen med häpnad.

För det är just vad det är.

Busenkelt.

Svingott.

Jag borde kanske sluta där. Att förklara hur man gör känns helt onödigt, men jag gör det i alla fall: Sätt på ugnen. Klipp. Häll. Klipp. Häll. Ställ in i ugnen. Ta ut. Ät.

Den något längre beskrivningen lyder så här: förpackningen är indelad i två halvor, en med fyllning och en med smuldeg. Först häller du ut fyllningen i formen, sedan häller du smuldegen överst, gräddar i ugnen och äter.

Jag har bara provsmakat varianten med hallon och björnbär. Den var inte äcklig, kan jag säga. Precis lagom söt, bra konsistens, lagom gojsig – precis som en dessertpaj ska vara. För dig som gärna vill impa på någon, tror jag att detta är ett kassaskåpssäkert trick – det är precis som hemlagat.

Smulpajen från Ekströms finns även i smakerna rabarber samt äpple/kanel.