Jag hade en plan. Skulle glädja min barn något alldeles gränslöst genom att fixa våfflor ikväll. 

Då kommer Legolas hem från skolan, och säger. 

“Nu är jag mätt, i alla fall. Vi fick ugnspannkaka i skolan. Jag åt sex stycken.”

Jaha. Då får jag hitta på något annat.

Åsikterna går uppenbart isär, men nu har Ica rullat igång sin satsning på personliga erbjudanden över hela landet. Man började med tester i Östergötland, och de utföll till stor belåtenhet. Så nu får vi alla svenskar med Icakort personligt utformade erbjudanden tillsammans med det månatliga utskicket av Buffé och kontobesked. 

Vad tycker man om detta? Olika uppenbarligen. 

Ataharis är kluven, medan Ragazze-Helena verkar ganska positiv. Att döma av de 20 kommentarerna (i skrivande stund) till inlägget på Ragazze, så verkar många ändå uppskatta initiativet. 

Göteborgs-Postens konsumentkrönikör Kerstin Eikeland är dock näst intill förbannad, och tycker att Ica gått över gränsen. Samtidigt vill hon dock ha kvar sitt Ica-kort för att kunna handla med det för de pengar familjen satt in. Och då blir det lite naivt, tyvärr. Man kan inte ha kvar kakan samtidigt som man äter upp den, och ingen kan väl ändå gå runt och tro att Ica aldrig tittat på vilka varor som handlas i deras butiker, och av vem?

Givetvis har Ica, precis som Coop och de andra, i många år använt informationen som man hämtat in genom sina kundkort. Man har analyserat den på längden och tvären för att kunna öka sin försäljning, men först nu låter man oss kunder få en liten peng tillbaka. Lite betalt för att vi faktiskt lämnat ifrån oss informationen om vilka vi är, var vi bor, hur mycket vi tjänar, hur många som finns i vår familj och – självklart – vilka varor vi köper och när. 

Det enda sättet att undanhålla den informationen är att klippa sitt Icakort. Det finns ingen annan väg. 

Det som hänt nu är att jag som konsument får en väldigt tydlig demonstration av hur mycket information Ica (och Coop och de andra) faktiskt har om mig och mina inköpsvanor. Och när jag får ett brev med överskriften “Hej Stellan” tillsammans med en spec över de åtta varor som Ica givit mig rabatt på denna månad, kan det förstås kännas som om någon håller koll på mig. 

Men det är inte någon, det är en dator. Som räknar och mixtrar ihop de här erbjudandena till två miljoner svenskar varje månad. 

Och att döma av de varor jag fått rabatt på, så har de ingen vidare koll. Fyra-fem av de åtta har jag inte köpt på över ett år, det vet jag. 

Och där kommer vi till en aspekt som är mer intressant: vilka varor rabatteras? Jo, de som kommer från leverantörer som anser sig ha råd att delta i Icas program. För det kostar för leverantören.

Mycket pengar.

Där finns – enligt mig – den stora risken med systemet: att små och lokala leverantörer får sämre möjligheter att konkurrera, vilket på sikt kan leda till ett sämre utbud i våra butiker.

IT-mamman är på föräldramöte. Jag är ensam vuxen med fyra barn i huset (varav ett som inte är mitt, men ändå) och smiter iväg till datorn ett par minuter. 

Vips, så står Legolas där med sin kompis i släptåg. Han är arg, det märks. Den här killen har temperament, och han är inte så bra på att tygla det alltid. 

“Pappa, Magic kallar mig för Pakistanbarn!”

Eh… 

Jag följer med för att reda ut det hela, som snabbt eskalerar till en brutal battle mellan två arga bröder och en ännu argare farsa. Stackars Vaxpojken, Legolas kompis, blir så förskräckt att han nästan hoppar ur brallorna när jag ryter till. 

Riktigt hur Pakistan kommer in i bilden har jag inte riktigt förstått. Men det jag förstår är att konflikten handlar om online-spelet Runescape, som båda mina söner spelar ganska flitigt, och om att storebror Magic tycks ha köpt en tidning för lillebror Legolas pengar. 

En låtsastidning. 

För låtsaspengar. 

Och nu är de så arga att den ene gråter och den andre sitter och hoppar i stolen. Jag är ännu argare, och stackars Vaxpojken längtar nog hem till Vaxfamiljen (som förresten fått sitt namn av Vaxpappans företag, inget annat). 

Till slut orkar jag inte mer, och säger att de får lösa det här själva. Annars blir det slut med spelandet. 

Den taktiken funkar inte, jag hinner bara vända på klacken innan de skriker åt varann så fradgan sprutar. Jag upprepar mitt ultimatum och går för att plocka in disken, en uppgift som egentligen åligger en av stridstupparna, enligt ett system som vi beslutat i familjeråd under demokratiska former. 

Medan jag står där i köket och dunkar in glas och tallrikar i den alltför lilla maskinen, tänker jag tankar fulla av vrede och tomma på tålamod. Tänker att jag ska lära dem en läxa. Låsa in deras datorer i en vecka, kanske. 

Bubbel, bubbel. Det kokar i mig. 

Men glöden falnar till slut. Som alltid. Trots att jag hör hur de fortsätter att bråka, börjar jag lugna mig. Jag ser mig själv, som rättvisetörstande nioåring och hormonbubblande tolvåring. Minns hur jag skrek och svor åt fotbollsdomaren av precis samma anledningar. Fotbollen var en lika viktig del av mitt liv som online-spelet är i deras. Just nu, i alla fall. För jag vet ju samtidigt att plötsligt tappar de intresset, och glömmer det helt i flera veckor. 

Jag vet också att bråket om låtsaspengarna nu är löst, och att de lugnat ned sig. Men de ska få en stund till på sig, innan jag snackar allvar med dem, var för sig. 

För även om jag förstår hur de känner sig och varför, kan jag ju inte tillåta att de beter sig hursomhelst. 

Särskilt inte om låtsaspengar.